Fortsättningen på gruverierna. del 1 (2)

Anledningen till att Tant Anna nu valt att komma igen på den gruversamma arenan, efter att ha varit hyfsat tyst sedan hon slutade med politiken, är en artikel i Dagens Nyheter som är skriven av Po Tidholm och som liksom fick igång tanten igen!

Tanten länkar till artikeln – trots att den nu är låst – men någon prenumerant kanske har missat den och tanten kommer att citera en del från den i detta inlägg.

Som tanten redan skrivit så har tantens närområde redan varit i den situation som området är i nu. Kommunen har alltså ”been there – done that” när det gäller vattenkraften och Po beskriver faktiskt tantens barndom när han skriver ”Det var säkert en härlig tid. Kapitalet flödade och arbetstillfällena var många. Problemet är att vi vet vad som följde när vattenkraften var utbyggd, industrin rationaliserats och gruvorna var etablerade. När norra Sverige förvandlades från förlovat framtidsland till politiskt övergivet ödeland”
Så var det, tänker tanten, och tanten har också resonerat med många politiker av olika valörer om det verkligen är nödvändigt att vi gör allting igen. Det finns säkert bra anledningar till att man totar ihop alla människor på samma plats, läs Sthlm, Gbg och Malmö, men inte om man ska vara mänsklig. Vilket tanten tycker man ska vara.

Tanten fick av en journalist en gång veta att hon var ”löjligt lokalpatriotisk” och det berättar tanten med stolthet eftersom tanten är helt på det klara med att det är såna tanter som tanten som nu måste börja ryta i för att få en förändring.
Det kan INTE vara den fattiga inlandskommunens helt egna ansvar att medborgarna ska kunna leva ett gott liv. Det kan INTE vara den fattiga inlandskommunens helt egna uppgift att bl.a se till att ortsborna ska få bra och adekvat vård för att slippa flytta när man blir allvarligt sjuk. Eller att, som det moderata regionrådet sa ” se till att företagsklimatet blir bättre på orten så det startar privata tandläkare”.

Po har ett flertal förslag som han vill att den nya (gamla) regeringen ska ta till sig, intressant tycker tanten. Särskilt med tanke på att tanten suttit med i två parlamentariska utredningar som kommit med förslag som egentligen inga gått vidare. Återkommer till dem .Tanten hoppas i alla fall att de beslutande åtminstone läser DN och att de förstår vad de läser.

Han – Po alltså – gör också en spännande analys av hur Norrland behandlats genom åren och den bilden stämmer med tantens: ”Det går i Norrlands fall, att tala om kolonialism. Jag tyckte länge att begreppet kändes överdrivet, att det borde reserveras för svårare förhållanden och relationer mellan Europa/USA och länder i Afrika. Men koloniseringen av Norrland är förvisso ett historiskt faktum. När kyrkan etablerade sig vid älvmynningarna under medeltiden var det för att ta upp skatt, och när Gustav Vasa framåt 1500-talet i ett penndrag – ”allt det som är öde tillhör gud och kronan” – lade under sig hela Norrland var det också för att kunna beskatta landsändans glest utspridda invånare.”
Problemet var ju bara att det var inte öde, inte då och inte nu eftersom tanten och andra löjliga lokalpatrioter inte har, eller hade, vett att förstå tillväxtens finesser så pass att tanten och andra flyttar. Sen undrar ju tanten – som den agnostiker hon är – vad gud egentligen skulle med allt till, men det är en annan fråga.

Tanten är ju en röd tant, det vet de som känner henne så tanten tycker det är sorgligt att läsa att inte ens LO tyckte tantens landsända var nåt att kämpa för då Rudolf Meidner, också enligt Po:s artikel, 1961 sa: ”Trots vad våra vänner från Norrland sagt och kommer att säga, måste jag vidhålla att en inte så ringa del av glesbygdsproblemen kommer att lösas genom genom avflyttning. Tryggheten måste trots allt på längre sikt ligga i att många av dessa människor vandrar söderut, till platser där förutsättningarna för industrin är större”

Herrejesses, tänker tanten, man blir ju mörkrädd! Vad innebar den meningen egentligen? Vilka slavarbetare hade Meidner tänkt skulle lyfta ut malmen, elen och skogen för att skicka till de utflyttade Norrlänningarna i söder?
Tanten är djupt tacksam för alla som orkade stå emot så att tanten har fått lov att bo kvar och inte blivit en av dessa människor som längtat hem genom livet. Precis som Euskefaurat beskriver nedan. Tanten tar en kopp kaffe till under tiden hon grubblar på fortsättningen och hon lovar återkomma i ärendet inom kort! Särskilt om de förslag som både Po och utredningarna lagt.

Hur många glas vin…

…får man dricka på en altan i centralorten? En tanke som tant Anna funderade på för ett tag sedan då det var så pass varmt att man med nöje satt ute på sagda altan. En förklaring kanske krävs – där tanten och gubben bodde förut såg inte en människa hur många glas vin tanten o gubben tog. Jo, grannen kanske såg att tanten åt och hade ett glas vin, men om grannen skulle ha kunnat räkna glasen hade grannen fått lova att ha kikare och riktigt så nyfiken var inte tantens tidigare grannar. Nu är tanten i den åldern att hon nog inte bryr sig om någon noterar hur många glas vin tanten eller tantens gubbe dricker en fredagskväll.

Tanten tror nu inte att de som ser in på altanen i det nya boendet heller bryr sig men hur det nu än var så noterade tanten att den nya altanen var ganska öppen för insyn. Å då är den egentligen inte ens det – inte om tanten jämför med de som bor på tantens andra sida som kan bli rejält uttittade från tanten o gubbens köksfönster.

Så kan det vara att flytta från en fin liten by in till centralorten. Men det finns onekligen fördelar också. Nära till affären och om man glömt något hemma tar det inte en halvtimme att hämta.

Däremot blev tanten glatt överraskad en dag då hon faktiskt blev störd av musiken från äldreboendet. Högt och ljudligt spelades dansmusik där och tanten hoppades innerligt att gamlingarna som är lite äldre än tanten fick sig en svängom. Tanten blev naturligtvis inte egentligen störd men hon noterade volymen.

En annan fördel är att tanten kan promenera eller cykla på kortare ärenden vilket hon inte kunnat från den lilla byn.

Å det kan tanten bara må bra av, tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till.

Hemmablind?

Tant Anna och hennes gubbe är i flyttagen. Ska byta sitt lilla hus mot en lägenhet i samhället Jokkmokk. Tanten och gubben har bott i huset i 35 år så det finns en del rensning av grejer att göra. Tanten rensade en byrålåda och hittade ett brunt keramiklock. Tanten minns bestämt att tanten även haft en burk till detta lock så hon rådfrågar gubben, som instämde.

Så startar letandet efter själva burken. Tanten är helt övertygad om att hon sett den, frågan är bara vart?

Tantens gubbe är inne på samma linje och tar en titt i en av de bodar som finns på tomten. Konstaterar att han inte hittat den. Tanten kollar i källaren, ingen burk. Nåja, säger tanten, den lär ju dyka upp om den finns kvar eftersom det rensas överallt.

Tanten o gubben lägger ner sökprojektet tillsvidare.

Någon dag senare står tanten vid spisen och steker köttbullar och tar en stekspade från en burk vid spisen och inser plötsligt att DÄR ÄR burken…

Hur kan man, tänker tanten, så fullständigt missa en sak som varit framför ögonen i hur många år som helst?
Men, tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till, en förklaring till varför locket låg i byrån det fick hon.

Har föreningarna spelat ut sin roll?

Tant Anna har i många år varit med i en förening som handlar om att ha kul med sin/sina hundar. Från början var det helt enkelt därför att tanten inte hade någon som helst koll på vad det innebär att ha hund och att tanten helt enkelt behövde lära sig hundetikett.

Det är inte alldeles enkelt att driva en förening eftersom det är byråkratiskt som tusan. Tantens förening är medlem i en större förening som i sin tur kräver en del byråkrati samt att största delen av medlemsavgiften går dit – det gör också att t.ex. en kurs för en som inte är medlem kan bli ganska kostsam då det oftast är ett krav om medlemskap för att få delta.

Egentligen, tänker tanten, är det lika byråkratiskt att driva en förening som att driva ett mindre företag. Bokföring ska skötas enligt konstens alla regler – och nu menar inte tanten att det inte behövs – men skatteverkets regler gör att det inte är alldeles enkelt och att det inte bara handlar om kredit och debet. Protokoll ska skrivas på ett visst sätt och enligt huvudföreningen ska möten ske på vissa bestämda sätt.

Tant Anna tänker att det fanns en tid när en förening verkligen behövdes men idag med alla de möjligheter som teknik och sociala medier ger så börjar tanten tvivla. Om tanten vill träna med sin hund å ha en kompis så kan ju tanten lägga ut det önskemålet på Facebook, Twitter, Instagram eller på Snapchat. Möjligheterna är ju oändliga.

För, tänker tanten, tant Anna är med i föreningen för att träna med hund – INTE för att ägna tid åt styrelsejobb. Eftersom tantens förening är så pass liten så innebär det att det finns få aktiva och det gör att insatsen som måste göras för att hålla föreningen vid liv inte motsvarar det som medlemmen vill ha ut av föreningen.

Så deppigt tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Hyfs!!

Tant Anna har med intresse följt måndagens politiska spel och blir alltmer fascinerad över den brist på hyfs som Madam Lööf, Majoren, de två marionetterna och Svetsaren har.

Samtidigt tänker tanten att de kan inte ha så många vänner om de behandlar vänner som de behöver så som de behandlar den röde rackaren.

Men tanten blir ännu mer förbryllad över att de dessutom blir förvånad över att herr Röd inte var intresserad att spela deras spel enär han å hans kamrater inte var tillfrågade om de kunde acceptera att bli utestängda.

Tanten har räknat på mandaten och för att Madam Lööf, Majoren, de två marionetterna och Svetsaren ska kunna leka ihop så måste de ha stöd av herr Röds 28 röster eller åtminstone att herr Röd å hans kamrater inte röstar emot Svetsaren å hans kompisar. Att då faktiskt offentligt säga att herr Röd ska hållas utanför allt gör ju inte att den röde blir gladare – eller mer positivt inställd till de fyras gäng.

Tanten tänker också att de två marionetterna säger att det inte går att ändra i överenskommelsen med de andra tre, det var onekligen klumpigt. Att skriva ett avtal med fyra utan att kolla om det var ok för den femte, vars röster man behövde tycker tanten var rätt obegåvat. Eller också, tänker tanten, trodde de att herr Röd gillade Svetsaren så pass mycket att han inte skulle vara elak och tycka nånting annat än vad Svetsaren tyckte. Å det var ju dumt tänkt, tänker tanten.

Äsch då, tänker säkert Svetsaren, jag som så gärna vill bestämma, nu får jag försöka maskera denna miss!

Men i förlängningen, tänker tanten, kanske det är så att Madam Lööf och Majoren tänker att om de lyckas ropa ”vargen kommer” så trovärdigt om herr Röd så att människor tror på det, då skulle det kunna göra det lättare för dem att liera sig med mannen med de sluttande axlarna och Näbbgäddan som gärna vill samverka med farbror Brun.

Tja, den som lever får se, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till!