Broavgifter eller Ebberöds bank?

För någon månad sedan hyrde tanten en liten ”plåtis” och for söderut tillsammans med en av sina hundar. Himla trivsamt var det. Tanten noterade att hon nog skulle betala en broavgift, även om tanten inte riktigt kommer ihåg var.

Hursomhelst – tanten fick ett sms för nån vecka sedan från hyrbilsföretaget att tanten minsann var skyldig 18 kronor för dessa avgifter. 9 kr varje väg. Tanten kan tycka det var lite snålt av företaget men svischade raskt iväg den begärda summan.

Men tanten är ju inte tant om hon inte börjar fundera på detta så det gjorde hon ju. Tanten har inga problem alls med avgifterna men kommer ju ihåg när hon tidigare fått fysiska brev när hon passerat någon avgiftsbelagd väg eller bro. Samma summa då, 9 kr enkel väg och dessutom kom det ett brev för varje gång hon passerade.

Frågan blir – hur kan detta gå ihop?
Ett brev på max 50 gram kostar 15 kronor enligt postnord. Det innebär en förlust på 6 kronor per brev. Tanten tänker att det liknar Ebberöds bank men tänker att det kanske går med vinst på alla dem som bor i området som troligen betalar större summor per räkning. När tanten läser på transportstyrelsen hemsida så betalar större fordon 20 kr så där tjänar man i alla fall 5 kr per resa. Om man är ett företag med fler fordon så kan man ansöka om en ”samlingsavi” å det är väl tur, tänker tanten. Å det kanske företaget som tanten hyrde bilen av har och då kanske totalsumman var högre än 18 kr.

Jaja, det finns mycket att fundera över i vår värld, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Lite sorgsna tankar.

För ett tag sedan var tanten på en begravning. Tanten tycker det är mycket sånt nu men denna begravning var lite speciell.
Tantens familj hade förmånen att tillbringa många somrar till fjälls, i Sáluhávrre i Padjelanta / Badjelánnda. Där blev familjen varmt omhändertagna av familjerna Åstot, Tuolja och Kielatis. Även familjen Vannar fanns med på ett hörn.

Tanten fick åka upp med familjen Åstot och tillbringade långa tider med dem, även om tanten bodde i familjens egen kåta. Tanten och tantens familj lärde sig mycket om villkoren för familjerna och att de även orkade dra med tanten o tantens systrar på kalvmärkningar och fiske var beundransvärt. Tanten minns speciellt att farbror Petter ofta var missnöjd med tantens förmåga att ro, missnöjet var helt korrekt men innan sommaren var slut hade hon fått hyfsat häng på det.
Tanten minns också hur vi barn/ungdomar spelade krocket i en uppförsbacke, å det är lika svårt upp som ner. Å hur vi var med när tant Ibba bakade glödkakor – det godaste brödet som finns.

Bertil Kielatis, som begravdes förra veckan, var under många år ordförande för Sirges Sameby och när tanten var kommunstyrelsens ordförande hade han och tanten en del ”drabbningar” – sätter ordet inom ”” eftersom det inte var så allvarligt som det låter. Fördelen med Bertil var att eftersom han känt tanten sedan hon var liten så var det lätt att kommunicera. Tanten minns särskilt en gång när tanten till slut sa att vi kan väl bara enas om att vi är oense? Nejdu, sa Bertil, här sitter vi till dess vi är överens om tagen – och så blev det.

Nu är så många av dessa minnesvärda personer borta och tanten känner att barndomen försvinner med dem. Minnena finns kvar och det är tanten mycket tacksam över och tanten tänker också att hon var privilegierad som fick ha en del av sin uppväxt med dessa fantastiska människor.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Det är inte lätt att bli gammal…

Inte nog med att tantens kropp förändras till det sämre, tantens hjärna har en tendens att liksom bli lite segare. Just det senare kanske inte riktigt beror på att den inte riktigt funkar utan snarare på att tanten blir latare och inte ids hålla reda på allt möjligt längre.

Däremot har tanten tänkt att livet blir besvärligare. Tanten har haft en jämnårig tandläkare, en hyfsat jämnårig läkare, en jämnårig kontakt på banken, en lite – men bara lite – yngre frisör. Vad innebär det för tanten nu när alla har gått eller är på väg att gå i pension? Jo, livet blir svårare och det värsta är att t.o.m. döden kommer att bli besvärligare eftersom begravningsentreprenörerna i Jokkmokk troligen hinner pensionera sig när tanten dött. Tanten hoppas i alla fall att hon får leva så pass länge till..

Tanten har också funderat på att tanten tycker att allt blivit sämre. Tanten tycker att service är undermåligt på alla möjliga ställen. På hälsocentralen, på banken, på apoteket osv
Tanten tänker att förr kunde man gå in på banken och direkt få hjälp med vad det nu än var man behövde hjälp med – det går inte längre, tanten måste beställa tid om det är något annat än att ta ut eller sätta in pengar.
Att få kontakt med hälsocentralen är omöjligt om man inte hinner med alla knapptryckningar eller har förmågan att skriva via 1177.
Apoteket är tanten ändå hyfsat nöjd med även om varor inte alltid finns inne men även där förväntas man gå in på hemsida då och då.

Var man än ringer idag så måste tanten ha god hörsel och tänka hyfsat raskt och ha snabba fingrar för att komma rätt. Kundtjänster är vidriga, tycker tanten. Men tanten lastar inte de som jobbar på de olika ställena, de gör nog så gott de kan under de förutsättningar som de har.

Å det är nu tanten börjar tänka – tänk om tanten har fel?
Att de unga idag inte alls upplever det som tanten upplever det. Tänkte tantens föräldrar likadant då som tanten gör nu? Är det bara för att tanten är pensionär som hon klagar på hött som mött?

Har allt verkligen blivit sämre eller händer bara saker fortare än vad tanten hinner anpassa sig till?

Så fundersamt tänker tanten å tar en kopp kaffe till innan hon far till banken på sitt bokade besök.

Vart är vi på väg?

Tanten har, med oro, följt debatten om förslaget till ”angiverilagen”. Å jo, tanten vet att den inte kallas så av dem som vill ha den, men tanten kommer att kalla den så till dess att hon har blivit överbevisad om att det inte är just en sådan.

Tanten läste i husorganet att tantens region kommer att ta upp frågan om att säga nej till att deras personal ska följa den lagen. Hedrar regionen, tänker tanten, men så tänkte inte det M-märkta oppositionsrådet. Tanten blev förbryllad när hon läste vad sagda råd hade att anföra:
Det pratas ofta om det etiska, att personalen ska ge vård till den som mest behöver det. I det här uppdraget från regeringen har det aldrig varit uppe på bordet att sjukvårdspersonal ska avstå från att ge människor vård

Vad betyder det? Tanten tänker att om en papperslös kommer in på en hälsocentral så får hen säkert vård just då men samtidigt anmäls hen och blir utskickad ur landet – till vilken vård? Om man inte vet det så är det heller inte rätt att anmäla hen. Å, tänker tanten, i vilken vård hen hamnar i kan man verkligen inte veta.

Visst kan tanten instämma i att det kan bli problematiskt om regionen uppmanar personalen till lagbrott men samtidigt så undrar tanten vart vårt samhälle är på väg när regionen känner att man faktiskt behöver göra just det.

Förutom detta så är tanten också lite bekymrad över att Socialdemokraterna, lite tillspetsat, gör vågen över regeringens sista förslag om skattesänkningar.
Herrejesses, tänker hon återigen – vart är Svea Rike på väg?

Så trista tankar tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till..

Tanten har haft en fantastisk helg..

Å då menar inte tanten Jokkmokks Höstmarknad eftersom tanten inte var hemma utan befann sig en bit utanför Älvsbyn.

Tanten och den ena av tantens corgisar, Cascabel, var på en kurs i vallning. Alltså en kurs som skulle lära hund och matte att valla kor/får. Det som fascinerar tanten är att Cascabel vet hur man gör, trots att det inte kryllar av kor på tantens gård. Så om man ska vara ärlig – och det ska man – så var det tanten som var på kurs. Det var Cascabel och kursledaren Linda som visade hur det skulle gå till.

Rollen som matte var att få Cascabel att förstå vilket håll tanten ville att korna skulle gå. Kan låta himla enkelt men se, det är det inte. Tanten har tränat lite agility med sagda hund och tanten får alltid ovett av kamrater för att hon är otydlig och det var tanten även då det gällde vallande av kor.

Cascabel vallade även får och fick genomgå en test för att se om han hade anlag för vallning över lag och det hade han – massor. Å då blir tanten än mer fascinerad eftersom f¨år vallas på ett helt annat sätt än när man vallar nöt. Cascabel kunde även denna variant. Hur i hela friden vet han det? Det sitter i generna säger det som begriper men för tanten är det ändå svårt att förstå.

Både tant och hund var helt slut vid hemkomsten men glad över att de hade hyrt en liten husbil avSamelandsresor. Det var skönt eftersom vallandet höll på i dagarna tre så var det mysigt för både tant och hund att bara krypa in och lägga sig å vila.

Foto: Camilla Lindgren