Broavgifter eller Ebberöds bank?

För någon månad sedan hyrde tanten en liten ”plåtis” och for söderut tillsammans med en av sina hundar. Himla trivsamt var det. Tanten noterade att hon nog skulle betala en broavgift, även om tanten inte riktigt kommer ihåg var.

Hursomhelst – tanten fick ett sms för nån vecka sedan från hyrbilsföretaget att tanten minsann var skyldig 18 kronor för dessa avgifter. 9 kr varje väg. Tanten kan tycka det var lite snålt av företaget men svischade raskt iväg den begärda summan.

Men tanten är ju inte tant om hon inte börjar fundera på detta så det gjorde hon ju. Tanten har inga problem alls med avgifterna men kommer ju ihåg när hon tidigare fått fysiska brev när hon passerat någon avgiftsbelagd väg eller bro. Samma summa då, 9 kr enkel väg och dessutom kom det ett brev för varje gång hon passerade.

Frågan blir – hur kan detta gå ihop?
Ett brev på max 50 gram kostar 15 kronor enligt postnord. Det innebär en förlust på 6 kronor per brev. Tanten tänker att det liknar Ebberöds bank men tänker att det kanske går med vinst på alla dem som bor i området som troligen betalar större summor per räkning. När tanten läser på transportstyrelsen hemsida så betalar större fordon 20 kr så där tjänar man i alla fall 5 kr per resa. Om man är ett företag med fler fordon så kan man ansöka om en ”samlingsavi” å det är väl tur, tänker tanten. Å det kanske företaget som tanten hyrde bilen av har och då kanske totalsumman var högre än 18 kr.

Jaja, det finns mycket att fundera över i vår värld, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Lite sorgsna tankar.

För ett tag sedan var tanten på en begravning. Tanten tycker det är mycket sånt nu men denna begravning var lite speciell.
Tantens familj hade förmånen att tillbringa många somrar till fjälls, i Sáluhávrre i Padjelanta / Badjelánnda. Där blev familjen varmt omhändertagna av familjerna Åstot, Tuolja och Kielatis. Även familjen Vannar fanns med på ett hörn.

Tanten fick åka upp med familjen Åstot och tillbringade långa tider med dem, även om tanten bodde i familjens egen kåta. Tanten och tantens familj lärde sig mycket om villkoren för familjerna och att de även orkade dra med tanten o tantens systrar på kalvmärkningar och fiske var beundransvärt. Tanten minns speciellt att farbror Petter ofta var missnöjd med tantens förmåga att ro, missnöjet var helt korrekt men innan sommaren var slut hade hon fått hyfsat häng på det.
Tanten minns också hur vi barn/ungdomar spelade krocket i en uppförsbacke, å det är lika svårt upp som ner. Å hur vi var med när tant Ibba bakade glödkakor – det godaste brödet som finns.

Bertil Kielatis, som begravdes förra veckan, var under många år ordförande för Sirges Sameby och när tanten var kommunstyrelsens ordförande hade han och tanten en del ”drabbningar” – sätter ordet inom ”” eftersom det inte var så allvarligt som det låter. Fördelen med Bertil var att eftersom han känt tanten sedan hon var liten så var det lätt att kommunicera. Tanten minns särskilt en gång när tanten till slut sa att vi kan väl bara enas om att vi är oense? Nejdu, sa Bertil, här sitter vi till dess vi är överens om tagen – och så blev det.

Nu är så många av dessa minnesvärda personer borta och tanten känner att barndomen försvinner med dem. Minnena finns kvar och det är tanten mycket tacksam över och tanten tänker också att hon var privilegierad som fick ha en del av sin uppväxt med dessa fantastiska människor.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.