Avtackning…

Fy, vilket otrevligt ord, tänkte tant Anna, när frågan kom på tal. Tanten har aldrig gillat att bli avtackad – det känns trist – har alltid tanten tänkt. MEN tanten blev avtackad igår och det var ju faktiskt himla trevligt om än lite sorgesamt. Tanten tänkte att hon ska nog vara himla glad över att det var just både skojigt och ledsamt eftersom det torde betyda att tanten har trivts så bra med både jobb och arbetskamrater.

Tanten fick en jättefin present och den visar på att tantens arbetskamrater har lärt känna tanten väl eftersom presenten speglar hur tanten gärna skulle tillbringa sin pensionärstid…fast skulle tanten göra det så finns risken att det nog slutar illa. För se här hur tantens kommande dagar ska se ut om tantens arbetskamrater får bestämma.

Morgon, tanten kliver upp, duschar och smorslar så hon är ren o luktar gott inför dagens dagsverke

Tanten äter nog frukost, för det ska man och sedan är hon redo för dagen och sysselsätter sig kanske med något men så fort hon får en chans letar hon reda på en god och uppbygglig bok. Hon öppnar presenten med lakritstryfflar.

Hon placerar dessa på soffbordet och hämtar sedan ett glas för att kunna servera sig lite bubbel.

Sedan tar hon den helt fantastiska pläden

brer den över sig och frossar sedan i bok, bubbel och lakrits och där blir hon..

Så ni ser – tanten hamnar rätt in i fördärvet och kommer aldrig att resa sig igen. Åtminstone inte innan bubbel o lakrits tagit slut.

Skämt åsido, tanten blev verkligen glad över omtanken, den fina kvällen och presenten. Tanten inser verkligen hur förunnat hon haft det på sin arbetsplats med fantastiska arbetskamrater o chef o dessutom ett himla roligt jobb. Stort tack, säger tanten!

Å med det kryper tanten under pläden i soffan och tar ett glas bubbel till…

Tanten tänkte en tanke, å fick en idé.

Eftersom tanten skrivit en del om gruvan, och i förlängningen även om hur en fattig norrbottnisk inlandskommun ska överleva så har tant Annas tankar fortsatt i dessa banor. Å tack vare Po:s eminenta artikel så har tanten tänkt lite andra tankar än de hon brukar tänka. Alltså – för att använda en riktig klyscha – tanten har tänkt ”outside the box”.

Tantens hemkommun har en hel del skyddade områden, å om man tänker på att tantens kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans, så blir det stora ytor. I kommunen finns ett antal nationalparker och naturreservat.
4 nationalparker och 72 naturreservat för att vara exakt. (Siffrorna hämtade från Länsstyrelsen Norrbottens hemsida).

Tanten är mycket glad åt både parker och naturreservat men faktum kvarstår – de ger inte så mycket skatteintäkter till kommunen. En del pengar kommer naturligtvis från renskötseln som finns i områdena samt från besöksnäringen. Å inte att förglömma att förvaltningen av världsarvet Laponia ligger i tantens kommun. Dessa skatteintäkter räcker dock tyvärr inte så tanten fick en idé.

Eftersom det är staten som har bestämt hur mycket som ska skyddas och som också har satt upp hur mycket som ska skyddas framåt i tiden så vore det inte mer än rätt att staten betalar kommunalskatt för detta. Om man skulle tänka sig att staten får betala – säg 20.000kr/år – för varje kvadratkilometer.
Tja, bara på två av nationalparkerna skulle kommunen kvittera ut 80 miljoner kronor. Tanten orkar inte räkna ut kvadratkilometerna på reservaten men helt klart skulle det bli mycket pengar. Dessa pengar kan man då använda till den service som invånarna behöver och som besökare tycks ta för givna.

Men, säger då vän av ordning, UTJÄMNINGSSYSTEMET! Då svarar tanten att de pengar som kommunen får från utjämningssystemet kommer inte upp i de summor som vi pratar om här. Utjämningssystemet och statsbidrag ger ca 112 miljoner. Vad som är vad går inte att utläsa av Ekonomifaktas sida men tanten räknad dock med att en del av statsbidragen även betalas ut till rika kommuner så de borde rimligtvis även fortsätta till tantens kommun. Räkna bort utjämningssystemet så går tantens kommun ändå med vinst.

Naturligtvis skulle även andra kommuner med naturreservat få ersättningen, men tanten tror att de reservat som finns i t.ex. Stockholms kommun inte kan vara så kostsamma eftersom de är så små.

Förutom detta tycker ju tanten att för saker som kommunen bistår med till fromma för hela landet, som t.ex. naturskyddade områden eller vattenkraften, borde kommunen få ersättning för.

Med dessa udda tankar tar tanten en kopp kaffe till.

Fortsättningen på gruverierna. del 1 (2)

Anledningen till att Tant Anna nu valt att komma igen på den gruversamma arenan, efter att ha varit hyfsat tyst sedan hon slutade med politiken, är en artikel i Dagens Nyheter som är skriven av Po Tidholm och som liksom fick igång tanten igen!

Tanten länkar till artikeln – trots att den nu är låst – men någon prenumerant kanske har missat den och tanten kommer att citera en del från den i detta inlägg.

Som tanten redan skrivit så har tantens närområde redan varit i den situation som området är i nu. Kommunen har alltså ”been there – done that” när det gäller vattenkraften och Po beskriver faktiskt tantens barndom när han skriver ”Det var säkert en härlig tid. Kapitalet flödade och arbetstillfällena var många. Problemet är att vi vet vad som följde när vattenkraften var utbyggd, industrin rationaliserats och gruvorna var etablerade. När norra Sverige förvandlades från förlovat framtidsland till politiskt övergivet ödeland”
Så var det, tänker tanten, och tanten har också resonerat med många politiker av olika valörer om det verkligen är nödvändigt att vi gör allting igen. Det finns säkert bra anledningar till att man totar ihop alla människor på samma plats, läs Sthlm, Gbg och Malmö, men inte om man ska vara mänsklig. Vilket tanten tycker man ska vara.

Tanten fick av en journalist en gång veta att hon var ”löjligt lokalpatriotisk” och det berättar tanten med stolthet eftersom tanten är helt på det klara med att det är såna tanter som tanten som nu måste börja ryta i för att få en förändring.
Det kan INTE vara den fattiga inlandskommunens helt egna ansvar att medborgarna ska kunna leva ett gott liv. Det kan INTE vara den fattiga inlandskommunens helt egna uppgift att bl.a se till att ortsborna ska få bra och adekvat vård för att slippa flytta när man blir allvarligt sjuk. Eller att, som det moderata regionrådet sa ” se till att företagsklimatet blir bättre på orten så det startar privata tandläkare”.

Po har ett flertal förslag som han vill att den nya (gamla) regeringen ska ta till sig, intressant tycker tanten. Särskilt med tanke på att tanten suttit med i två parlamentariska utredningar som kommit med förslag som egentligen inga gått vidare. Återkommer till dem .Tanten hoppas i alla fall att de beslutande åtminstone läser DN och att de förstår vad de läser.

Han – Po alltså – gör också en spännande analys av hur Norrland behandlats genom åren och den bilden stämmer med tantens: ”Det går i Norrlands fall, att tala om kolonialism. Jag tyckte länge att begreppet kändes överdrivet, att det borde reserveras för svårare förhållanden och relationer mellan Europa/USA och länder i Afrika. Men koloniseringen av Norrland är förvisso ett historiskt faktum. När kyrkan etablerade sig vid älvmynningarna under medeltiden var det för att ta upp skatt, och när Gustav Vasa framåt 1500-talet i ett penndrag – ”allt det som är öde tillhör gud och kronan” – lade under sig hela Norrland var det också för att kunna beskatta landsändans glest utspridda invånare.”
Problemet var ju bara att det var inte öde, inte då och inte nu eftersom tanten och andra löjliga lokalpatrioter inte har, eller hade, vett att förstå tillväxtens finesser så pass att tanten och andra flyttar. Sen undrar ju tanten – som den agnostiker hon är – vad gud egentligen skulle med allt till, men det är en annan fråga.

Tanten är ju en röd tant, det vet de som känner henne så tanten tycker det är sorgligt att läsa att inte ens LO tyckte tantens landsända var nåt att kämpa för då Rudolf Meidner, också enligt Po:s artikel, 1961 sa: ”Trots vad våra vänner från Norrland sagt och kommer att säga, måste jag vidhålla att en inte så ringa del av glesbygdsproblemen kommer att lösas genom genom avflyttning. Tryggheten måste trots allt på längre sikt ligga i att många av dessa människor vandrar söderut, till platser där förutsättningarna för industrin är större”

Herrejesses, tänker tanten, man blir ju mörkrädd! Vad innebar den meningen egentligen? Vilka slavarbetare hade Meidner tänkt skulle lyfta ut malmen, elen och skogen för att skicka till de utflyttade Norrlänningarna i söder?
Tanten är djupt tacksam för alla som orkade stå emot så att tanten har fått lov att bo kvar och inte blivit en av dessa människor som längtat hem genom livet. Precis som Euskefaurat beskriver nedan. Tanten tar en kopp kaffe till under tiden hon grubblar på fortsättningen och hon lovar återkomma i ärendet inom kort! Särskilt om de förslag som både Po och utredningarna lagt.

Hur många glas vin…

…får man dricka på en altan i centralorten? En tanke som tant Anna funderade på för ett tag sedan då det var så pass varmt att man med nöje satt ute på sagda altan. En förklaring kanske krävs – där tanten och gubben bodde förut såg inte en människa hur många glas vin tanten o gubben tog. Jo, grannen kanske såg att tanten åt och hade ett glas vin, men om grannen skulle ha kunnat räkna glasen hade grannen fått lova att ha kikare och riktigt så nyfiken var inte tantens tidigare grannar. Nu är tanten i den åldern att hon nog inte bryr sig om någon noterar hur många glas vin tanten eller tantens gubbe dricker en fredagskväll.

Tanten tror nu inte att de som ser in på altanen i det nya boendet heller bryr sig men hur det nu än var så noterade tanten att den nya altanen var ganska öppen för insyn. Å då är den egentligen inte ens det – inte om tanten jämför med de som bor på tantens andra sida som kan bli rejält uttittade från tanten o gubbens köksfönster.

Så kan det vara att flytta från en fin liten by in till centralorten. Men det finns onekligen fördelar också. Nära till affären och om man glömt något hemma tar det inte en halvtimme att hämta.

Däremot blev tanten glatt överraskad en dag då hon faktiskt blev störd av musiken från äldreboendet. Högt och ljudligt spelades dansmusik där och tanten hoppades innerligt att gamlingarna som är lite äldre än tanten fick sig en svängom. Tanten blev naturligtvis inte egentligen störd men hon noterade volymen.

En annan fördel är att tanten kan promenera eller cykla på kortare ärenden vilket hon inte kunnat från den lilla byn.

Å det kan tanten bara må bra av, tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till.

Hemmablind?

Tant Anna och hennes gubbe är i flyttagen. Ska byta sitt lilla hus mot en lägenhet i samhället Jokkmokk. Tanten och gubben har bott i huset i 35 år så det finns en del rensning av grejer att göra. Tanten rensade en byrålåda och hittade ett brunt keramiklock. Tanten minns bestämt att tanten även haft en burk till detta lock så hon rådfrågar gubben, som instämde.

Så startar letandet efter själva burken. Tanten är helt övertygad om att hon sett den, frågan är bara vart?

Tantens gubbe är inne på samma linje och tar en titt i en av de bodar som finns på tomten. Konstaterar att han inte hittat den. Tanten kollar i källaren, ingen burk. Nåja, säger tanten, den lär ju dyka upp om den finns kvar eftersom det rensas överallt.

Tanten o gubben lägger ner sökprojektet tillsvidare.

Någon dag senare står tanten vid spisen och steker köttbullar och tar en stekspade från en burk vid spisen och inser plötsligt att DÄR ÄR burken…

Hur kan man, tänker tanten, så fullständigt missa en sak som varit framför ögonen i hur många år som helst?
Men, tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till, en förklaring till varför locket låg i byrån det fick hon.