Avtackning…

Fy, vilket otrevligt ord, tänkte tant Anna, när frågan kom på tal. Tanten har aldrig gillat att bli avtackad – det känns trist – har alltid tanten tänkt. MEN tanten blev avtackad igår och det var ju faktiskt himla trevligt om än lite sorgesamt. Tanten tänkte att hon ska nog vara himla glad över att det var just både skojigt och ledsamt eftersom det torde betyda att tanten har trivts så bra med både jobb och arbetskamrater.

Tanten fick en jättefin present och den visar på att tantens arbetskamrater har lärt känna tanten väl eftersom presenten speglar hur tanten gärna skulle tillbringa sin pensionärstid…fast skulle tanten göra det så finns risken att det nog slutar illa. För se här hur tantens kommande dagar ska se ut om tantens arbetskamrater får bestämma.

Morgon, tanten kliver upp, duschar och smorslar så hon är ren o luktar gott inför dagens dagsverke

Tanten äter nog frukost, för det ska man och sedan är hon redo för dagen och sysselsätter sig kanske med något men så fort hon får en chans letar hon reda på en god och uppbygglig bok. Hon öppnar presenten med lakritstryfflar.

Hon placerar dessa på soffbordet och hämtar sedan ett glas för att kunna servera sig lite bubbel.

Sedan tar hon den helt fantastiska pläden

brer den över sig och frossar sedan i bok, bubbel och lakrits och där blir hon..

Så ni ser – tanten hamnar rätt in i fördärvet och kommer aldrig att resa sig igen. Åtminstone inte innan bubbel o lakrits tagit slut.

Skämt åsido, tanten blev verkligen glad över omtanken, den fina kvällen och presenten. Tanten inser verkligen hur förunnat hon haft det på sin arbetsplats med fantastiska arbetskamrater o chef o dessutom ett himla roligt jobb. Stort tack, säger tanten!

Å med det kryper tanten under pläden i soffan och tar ett glas bubbel till…

Det finns anledningar att glädjas!

Tant Anna skrev i förra inlägget att hon var deppig eftersom det händer så mycket tokigt i världen just nu. Det är som att tanten inte riktigt tycker det är ok att faktiskt glädjas åt saker men förra veckan blev tantens lillasyster mormor för andra gången, denna gången till lille Ivar!

Å då blev tanten glad, riktigt glad! Dels för det nya livet, dels för att allt gick bra men också för att det finns hopp när det kommer nya individer. Tanten lever på hoppet att de är klokare än de som lever nu, tanten inkluderad.

Tanten insåg, tack vare Ivar, att det finns så mycket att vara glad och tacksam för. Tanten är frisk – bara en sån sak. Tanten har mat på bordet varje dag och ett tak över huvudet. Tantens gubbe mår också relativt bra, likaså tantens andra nära o kära.

Tanten har satt tomatfrön som gror, har även lyckats få fart på physalisen. Detta brukar tanten ha problem med – de ska ljusgro och av någon anledning får inte tanten det att funka varje gång. Men i år gick det. Tanten har fått tillstånd av hyresvärden att sätta upp sitt lilla plastväxthus på tomten, så lite odlat blir det i år, till tantens stora glädje. Ifjol odlades ingenting eftersom tanten o gubben flyttade då, och det var skönt – då. Men nu är tanten glad över att kunna odla lite i alla fall.

Även om det snöar just nu så vet tanten att årets snö kommer att försvinna, precis som tidigare år, och vi får sommaren även 2022.

Tanten var på hälsokontroll i måndags, HALDI-projektet, där fick man även testa minne och andra mentala förmågor. Tanten var nöjd med resultatet ända tills hon kom hem och insåg att hon hade hävdat att det var tisdag den 4 maj..
Fast månaden ändrade hon till april – så riktigt så illa var det inte, å hon visste vilket år det var.
När tanten kom hem var det fortfarande tisdag, hon skickade ett sms till storasyster för att fråga hur resan går..storasyster svarade att det ”är först imorgon, tisdag, vi åker” Då insåg tanten fadäsen – men till och med det gjorde tanten glad för nu har hon det så bra att hon inte behöver hålla någon som helst koll på dagarna. Å det är lyxigt!

Tanten konstaterar att tantens liv är gott!

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till!

Så blev det då ett ja..

Tant Anna har inte riktigt hämtat sig från chocken av att regeringen sa ja till den föreslagna gruvan i Kallak. Tanten blev dessutom ytterligt bekymrad över hur de försvarade sitt beslut. Pressträffen som han Karl-Petter hade gjorde ju heller inte någon glad där han lyckades klämma in både kriget i Ukraina samt sällsynta jordardsmetaller. Det sistnämnda har då absolut ingenting med frågan att göra, tänker tanten, eftersom det man vill plocka upp är järnmalm.

Tanten blev ännu mer förvirrad av de villkor som ställdes upp. Tanten undrar, vilket bolag ska uppfylla dem? Prospekteringsbolaget Jokkmokk Iron Mines? Vad händer när JimAB säljer hela rasket till en glad kines som faktiskt ska utföra brytningen? Det gruvbolaget struntar väl i vilka villkor som regeringen ställt upp för prospekteringsbolaget. Tanten hänger inte riktigt med i dessa tankevindlingar. Å tanten tänker också att den miljon som prospekteringsbolaget ska lägga hos bergstaten är ett hån. Den pengen räcker verkligen till absolut ingenting när gruvbolaget efter förrättat värv bara drar. För det kommer de att göra, det visar historien!

För övrigt så tycker tanten att man ska titta på ”Svenska Nyheter” från i fredags – den 25 mars. Där görs ett lite räkneexempel som visar på hur vansinnigt det är att sälja ut naturtillgångar till utländska privata företag – å då rimligen till vilket privat bolag som helst.

Tanten har varit alldeles för deprimerad av allt som händer i världen för att skriva på bloggen, mest därför att tanten tycker om att tänka lite skojiga tankar. Tanten tänker, att skojiga tankar det går f-n inte att tänka i dessa tider. Dock är det kanske det vi kan behöva i tider som dessa så tanten får försöka bli lite gladare framgent.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Ukraina.

Tant Anna hade förmånen att få besöka Kiev när hon satt i styrelsen för
SKL International. Ett starkt minne är när tanten var med på en middag tillsammans med likasinnade lokalbor och en av dem säger, apropå Ryssland, att: – ”Om ni märker att Ryssland vill rädda er från något, passa er!” Tanten har, de senaste dagarna, tänkt mycket på den middagen och vad som berättades om relationerna mellan Ukraina och Ryssland. Det mannen sa visade sig vara helt korrekt, tanten har läst på många ställen att mannen som älskar stora bord just hävdar att han ska ”rädda” Ukraina från en fara ingen annan ser.

Tanten är lite fascinerad över mannen med de stora borden. Varför är han så fixerad vid att sitta vid såna gigantiska bord?

Tanten tänker – elakt – att ”stort bord – liten s-n-p” kanske stämmer..eller kanske till och med stort bord – litet förstånd…Nej, obegåvad är han nog inte, men farlig!

Sedan funderar tanten på hur en konversation kan fungera, hojtas det? Används en springpojke? Vid det ena bordet har de i alla fall mikrofoner som kanske används för att kunna göra sig hörd.

Nä, nog fattar tanten att det handlar om att visa sig stor o betydelsefull, troligen också för att ingjuta lite rädsla. Å rädd, det blir tanten. Inte för borden men väl för den makt som mannen som styr bordsplaceringen har. Vad kommer framtiden att ha med sig? Kommer detta vansinne att sprida sig? Frågorna som tanten har är många och oroliga. Så sorgligt tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till.

Tanten tänkte en tanke, å fick en idé.

Eftersom tanten skrivit en del om gruvan, och i förlängningen även om hur en fattig norrbottnisk inlandskommun ska överleva så har tant Annas tankar fortsatt i dessa banor. Å tack vare Po:s eminenta artikel så har tanten tänkt lite andra tankar än de hon brukar tänka. Alltså – för att använda en riktig klyscha – tanten har tänkt ”outside the box”.

Tantens hemkommun har en hel del skyddade områden, å om man tänker på att tantens kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans, så blir det stora ytor. I kommunen finns ett antal nationalparker och naturreservat.
4 nationalparker och 72 naturreservat för att vara exakt. (Siffrorna hämtade från Länsstyrelsen Norrbottens hemsida).

Tanten är mycket glad åt både parker och naturreservat men faktum kvarstår – de ger inte så mycket skatteintäkter till kommunen. En del pengar kommer naturligtvis från renskötseln som finns i områdena samt från besöksnäringen. Å inte att förglömma att förvaltningen av världsarvet Laponia ligger i tantens kommun. Dessa skatteintäkter räcker dock tyvärr inte så tanten fick en idé.

Eftersom det är staten som har bestämt hur mycket som ska skyddas och som också har satt upp hur mycket som ska skyddas framåt i tiden så vore det inte mer än rätt att staten betalar kommunalskatt för detta. Om man skulle tänka sig att staten får betala – säg 20.000kr/år – för varje kvadratkilometer.
Tja, bara på två av nationalparkerna skulle kommunen kvittera ut 80 miljoner kronor. Tanten orkar inte räkna ut kvadratkilometerna på reservaten men helt klart skulle det bli mycket pengar. Dessa pengar kan man då använda till den service som invånarna behöver och som besökare tycks ta för givna.

Men, säger då vän av ordning, UTJÄMNINGSSYSTEMET! Då svarar tanten att de pengar som kommunen får från utjämningssystemet kommer inte upp i de summor som vi pratar om här. Utjämningssystemet och statsbidrag ger ca 112 miljoner. Vad som är vad går inte att utläsa av Ekonomifaktas sida men tanten räknad dock med att en del av statsbidragen även betalas ut till rika kommuner så de borde rimligtvis även fortsätta till tantens kommun. Räkna bort utjämningssystemet så går tantens kommun ändå med vinst.

Naturligtvis skulle även andra kommuner med naturreservat få ersättningen, men tanten tror att de reservat som finns i t.ex. Stockholms kommun inte kan vara så kostsamma eftersom de är så små.

Förutom detta tycker ju tanten att för saker som kommunen bistår med till fromma för hela landet, som t.ex. naturskyddade områden eller vattenkraften, borde kommunen få ersättning för.

Med dessa udda tankar tar tanten en kopp kaffe till.