Gubbar i bil..

Nej, tanten ska inte klaga på kepsprydda gubbar som kör bil utan tanten ska filosofera över ett beteende som tanten trodde hade försvunnit.

När tanten och gubben flyttade till Jokkmokk så kommenterade gubben att det var märkligt att på parkeringen utanför Coop eller ICA satt en hel drös gubbar i sina bilar, som naturligtvis gick på tomgång, där satt de till dess att deras tanter kom ut lastade med kassar. Tror ni att gubben klev ut och gick tanten till mötes? Nejdå, gubben satt lugnt kvar under tiden som tanten lastade in alla kassar och sedan klev in själv.

Eftersom tantens gubbe alltid följde med tanten in och handlade så var han inte en av dem. Tanten hade inte noterat detta faktum själv – troligtvis för på den tiden var det helt ”normalt”.

Tanten har genom året sett att det har minskat, antalet gubbar som sitter kvar i bilen, men det finns några fortfarande och tanten har tänkt att det är väl gubbar i tantens egen ålder eller äldre som sitter där. Döm om tantens förvåning när hon förra veckan såg klart yngre förmågor sitta i sina bilar och vänta på att matvarorna skulle förflytta sig till dem.

Tanten tänkte för sig själv att det kanske var rimligt, om man inte vill lämna sin bil på tomgång utan någon i – eftersom det var så ruskigt kallt. Det var så kallt så t.o.m tanten lämnade sin bil på tomgång, vilket tanten inte brukar göra. Tanten insåg dock att så var det nog ändå inte för inte heller de unga herrarna klev ut ur bilen för att hjälpa till att bära och lasta in påsarna när de närmade sig bilen.

Tanten vill verkligen inte dra alla gubbar över en kam för det har klart förändrats till det bättre. Nu kan man se herrar som ensam handlar till hela familjen – sällsynt på 80-talet. Å ofta träffar man på både tant o gubbe inne i affären.

Så onödigt tänker tanten och tar en kopp kaffe till..

God fortsättning på 2024..

Tanten o gubben firade en mycket stillsam nyårsafton – vilket för det strävsamma paret betyder middag klockan 17, sova vid 22. Det var länge sedan tanten och gubben var vakna ända till tolvslaget. Kan bero på att de känner sig ganska trygg i att ingenting har förändrats till morgonen den 1 januari – förutom just att det blivit en 4:a istället för en 3:a.

Dock hoppas tanten att 24 blir bättre och att världen skärper sig och löser problem istället för att skapa dem.

Tanten har en liten undran dock som kan hänföras till att ”det var bättre förr”.

Tanten var och handlade på nyårsaftonen, saker hon glömt, och fick då se skylten ovan. Å även om tanten var tacksam för att hon kunde köpa potatis så tänkte hon att det är löjligt med sådana öppettider som Coop (å även ICA) har under helgen. Tanten träffade de tidigare bygrannarna B och R och kunde, tillsammans med dem, konstatera att framförhållningen bland dagens människor inte är så bra. Tanten inkluderad.

Förr – ni vet, då det var bättre – så stängde affärerna kl 13 på lördag och öppnade på måndag morgon. Alla överlevde och tanten tänker också att om man glömt något så klarade man sig utan. Vilket tanten grejat även om hon inte kunnat köpa potatis.

Tanten tänker att det kanske hade varit trevligt för personalen att få vara ledig jul och nyår, hon hoppas att de fått bra betalt för att serva tanten med potatis på nyårsafton.

I övrigt börjar nya året med en redig kyla, runt -30 i tantens kommun. Enligt ansiktsboken – 38,5 i Kvikkjokk. Tantens hundar kissar fort..

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till, framför brasan i kaminen.

En riktigt God Jul önskar tanten å tantens gubbe!

2023 – års jul blir inte riktigt som andra jular, ingen knäck är kokt och inte heller kokades det någon lakritskola som är tantens specialitet. Ingen julmat från grunden – allt köpts färdigt på affären. Tanten tackar verkligen Coop och ICA för att de förser oss med vad vi behöver – och en del som vi inte behöver, men det är en annan historia.

Tanten inser nu att hon inte är 40, att nu när hon kommit lite upp i åren så kan allt hända.

Tanten har tidigare klagat på att hon varit för rund för sin längd men nu när hon gått ner runt tio kilo inser hon att hon blev jätterynkig istället så nu vill hon gå upp. Detta sagt under devisen att man aldrig blir nöjd. Tantens syster retades och sa att – ”Du pratade om att du vill gå ner i vikt men denna bantningskur var väl ändå lite överdrivet”. Tanten kan inte annat än hålla med.

Tanten och gubben kommer att fira dagen tillsammans med en av systrarna, hennes make och son. Det ska bli roligt att få träffa dem även om de andra kommer att vara saknade. Tanten tänker att det är ändå fint att det finns människor i sin närhet som tanten saknar. Inte alla har det.

Tanten och gubben ska i alla fall åka ner till tantens föräldrars grav och tända ett ljus. Tidigare har tanten varit ner tillsammans med fler ur syskonskaran och tänt ljus, druckit en glögg och skålat för ”absent friends” men det orkar vi inte riktigt med längre. Men ett ljus ska de få i alla fall.

Å med en önskan till er om en riktigt God Jul tar tanten en kopp kaffe till så här på den 4:e advent. Å jo, tanten drack kaffe i morse och det var gott! Små, men viktiga saker, att glädjas åt.

Tanten har fått en rejäl skatteåterbäring!

I slutet av november fick tanten väldans ont i magen. Hon gjorde en del ärenden på förmiddagen, klippte sig å lite annat. Men magen blev bara värre och värre så till slut sa tantens gubbe att det nog var dags att åka till doktorn. Tantens vän L kom och skjutsade. Efter provtagningar och undersökning så beslutade doktorn att tanten skulle skickas till Gällivare sjukhus, tanten tyckte nog det var lite överkurs och föreslog kramplösande och hemfärd istället. Så här i efterhand är tanten mycket tacksam för att tantens förslag inte gick igenom.

Ambulans till Gällivare – på vägen började man misstänka att det var nåt med hjärtat – tydligen får tanter ont på de mest konstiga ställena när det blir problem med hjärtat. Ambulansen ökade farten och väl framme fick tanten frossbrytningar och ett helt gäng professionella tog hand om henne och kollade hjärtat först. Inget fel på det!

Då gav man sig på magen. Massor med prov, smärtlindring och så småningom röntgen visade att tanten hade inflammerade tarmfickor/divertikulit vilket hade gjort att tarmen var perforerad. Det gjorde ont! Jäkligt ont.

Läkarna ville försöka med penicillin först för att inte behöva ge tanten en påse på magen så första dagarna fick tanten näringslösning å en jädra massa penicillin i dropp. Men sänkan/CRP steg – upp till 325 och beslut togs så att tanten flögs till Sunderbyn för operation.

Där tillbringade tanten en natt på akuten – en inte människovärdig plats att vara på. Så synd om personalen som sprang som skållade råttor och hade det inte varit för de två ambulanskillarna i Luleå så hade tanten hamnat i korridoren, Men de hittade ett bås som de – efter att ha hjälpt tanten på toaletten – ockuperade och skjutsade in tanten i. Det tanten led mest av var att tanten låg så till att allt de sade på ”kommandobryggan” (alltså det var som liksom ett podium där de hade en massa datorer som troligen kollade alla värden) det hörde tanten, även kommentarer om henne själv vilket inte var så upplyftande.

Morgonen därpå kom så kirurgen som bestämde, han tyckte det skulles vänta ett tag till då sänkan gått ner lite men tanten sa att något mer har gått sönder och det gör fruktansvärt ont och smärtan sprider sig uppåt. Då ändrade han sig direkt, ritade två eller tre kryss på magen och sa: – vi opererar klockan 14. Dock var han noga med att fråga om tanten var klar över att det kunde bli en stomi? Det var tanten.

Så äntligen blev det en operation – djupt imponerad av hur snabbt allt gick innan tanten somnade och hur ljuvligt det var att vakna och endast känna lite smärta från det långa såret och inte det hemska i magen. De hade dåligt med platser på Sunderby sjukhus så tanten blev kvar på post-op lite för länge men tanten började genast att föreslå att hon kunde ju skickas tillbaka till Gällivare…

Det ville de inte riktigt så snart, tanten fick så småningom plats på en avdelning och kunde börja dricka vatten, ta sig upp ur sängen och få dricka nyponsoppa. Vet ni hur gott vatten och nyponsoppa är när man inte ätit på över en vecka?

Nå, tanten skickades tillbaka till Gällivare – så mycket lugnare och skönare där även om den personalen springer lika fort som den i Sunderbyn.

Tanten kom så småningom hem, for till distriktssköterskan för att ta agraffer . Kan ni tänka er – nästan hela såret sprack upp!
Ny ambulansfärd till Gällivare där de sydde ihop tanten igen och tanten var trött ,men hel, hemma igen på kvällen. Tanten får erkänna att det var lite obehagligt att se ett stort hål i magen men doktor Eleonor i Jokkmokk sydde ihop det efter bästa förmåga så det höll till kirurgen gjorde det lite mer rejält med flera lager av stygn.

Nu har tanten varit hemma ett tag och börjar piggna till. Tanten äter som hon ska och hon blir mer o mer förtjust i sin lilla stump som har befriat henne från allt det onda.

Det blir onekligen lite filosofiska frågor som dyker upp efter en sån här grej:

  1. Vad har tanten gjort för ont för att förtjäna detta?
  2. Vad har tanten gjort för GOTT för att förtjäna detta?

Det måste bli punkt två som är den viktiga frågan. Tanten blev väl omhändertagen, opererades och klarade livhanken. Nåt gott måste tanten ha gjort för att det gick så bra. För hundra år sedan hade tanten dött. Så rubriken stämmer – tanten har fått sin livs största skatteåterbäring! Tänk på det, ni friska som gör allt för att inte betala skatt.

Så tänker tanten så här på tredje advent och tar ett glas saft till (tanten har för tillfället tappat smaken för kaffe men hoppas den kommer tillbaka).

Kollektivavtal.

Bild: livs.se

Tanten har hamnat i en del diskussioner om kollektivavtal. Tanten är lite rabiat när det gäller detta, det erkänner tanten. Tanten har varit fackligt aktiv i nästan sitt hela arbetsliv och anser att just kollektivavtalet är en garant för att Sverige inte ska bli som USA, där en del människor måste ha fler jobb för att överhuvudtaget överleva.

Tanten har läst olika arbetsgivares anledningar till att INTE ha kollektivavtal som t.ex. ”Våra anställda har det bättre utan avtalet”, ”Vi betalar mer än vad som sägs i avtalet” , ”vi har fler förmåner än vad som står i avtalet” och lite mer med samma innehåll.

Men så bra, säger tanten, vari ligger då problemet med att faktiskt förhandla och skriva under ett kollektivavtal? Kan det vara så att arbetsgivaren inte gör det man säger att man gör – ger bättre villkor än vad ett avtal säger? Å, tänker tanten, det handlar inte enbart om lönen, det handlar om så mycket mer.

Det är oerhört viktigt att komma ihåg att ett kollektivavtal innebär en LÄGSTA-gräns. Om arbetsgivaren vill göra mer, betala mer eller ha bättre förmåner så är det ju bara att göra det. Kollektivavtalet talar om vad den lägsta lönen får vara – alltså en försäkring att arbetsgivaren inte går LÄGRE än vad avtalet säger. Avtalet handlar också om andra bra saker – som tjänstepensionsplan, övertid, uppsägningstid e.t.c

Det ovan är ju bara en det av vad som kan finnas i ett kollektivavtal.

Ett kollektivavtal innebär en extra trygghet för arbetstagaren eftersom arbetsgivaren aldrig kan erbjuda sämre villkor än vad som står i kollektivavtalet.”

Tanten blir beklämd när hon läser om unga människor som inte verkar ha någon som helst koll, som säger att ”ett kollektivavtal skapar en lägstanivå som belönar de som har blivit bekväma och lutar sig tillbaka på bekostnad av de som tar ansvar och initiativ” – sagt av en anställd på Klarna, som nu skrivit på.

Härligt för tjejen att vara så fullständigt övertygad av sin egen förträfflighet att inte ens förstår att hennes trygghet beror på det arbete fackliga organisationer gjort tidigare. Å tanten tänker också att de arbetsgivare som var inblandad i bygget av den ”svenska modellen” och som förstod vinsten av att ha kollektivavtal, de ska också hedras.

Tanten tipsar de arbetsgivare om inte har kollektivavtal att läsa Almegas ”8 myter om kollektivavtal” !

Det skrämmer tanten att det liksom ”backas” när det kommer till trygghet på arbetsplatsen och det skrämmer tanten ännu mer att vi blivit så själviska och osolidariska att inte förstå vinsten av att ha ett tryggt avtal på plats.

Tanten inser att hon måste börja kontrollera de företag hon anlitar mer noggrant än tidigare, om de har kollektivavtal eller inte. Lite tjorvigt är det ju eftersom tanten måste söka på olika fackförbund såvida tanten inte missat någon smart sida där man kan söka på alla.

Tanten är glad att hon hittade ett företag som tillhandahåller en, för tanten, skojig service. Samelandsresor har kollektivavtal med Unionen så tanten kan se fram emot att hyra den lilla husbilen även nästa år!

Så tänker tanten denna lördag och tar en kopp kaffe till.