Kategori: Filosofiska tankar

Gubbar i bil..

Nej, tanten ska inte klaga på kepsprydda gubbar som kör bil utan tanten ska filosofera över ett beteende som tanten trodde hade försvunnit.

När tanten och gubben flyttade till Jokkmokk så kommenterade gubben att det var märkligt att på parkeringen utanför Coop eller ICA satt en hel drös gubbar i sina bilar, som naturligtvis gick på tomgång, där satt de till dess att deras tanter kom ut lastade med kassar. Tror ni att gubben klev ut och gick tanten till mötes? Nejdå, gubben satt lugnt kvar under tiden som tanten lastade in alla kassar och sedan klev in själv.

Eftersom tantens gubbe alltid följde med tanten in och handlade så var han inte en av dem. Tanten hade inte noterat detta faktum själv – troligtvis för på den tiden var det helt ”normalt”.

Tanten har genom året sett att det har minskat, antalet gubbar som sitter kvar i bilen, men det finns några fortfarande och tanten har tänkt att det är väl gubbar i tantens egen ålder eller äldre som sitter där. Döm om tantens förvåning när hon förra veckan såg klart yngre förmågor sitta i sina bilar och vänta på att matvarorna skulle förflytta sig till dem.

Tanten tänkte för sig själv att det kanske var rimligt, om man inte vill lämna sin bil på tomgång utan någon i – eftersom det var så ruskigt kallt. Det var så kallt så t.o.m tanten lämnade sin bil på tomgång, vilket tanten inte brukar göra. Tanten insåg dock att så var det nog ändå inte för inte heller de unga herrarna klev ut ur bilen för att hjälpa till att bära och lasta in påsarna när de närmade sig bilen.

Tanten vill verkligen inte dra alla gubbar över en kam för det har klart förändrats till det bättre. Nu kan man se herrar som ensam handlar till hela familjen – sällsynt på 80-talet. Å ofta träffar man på både tant o gubbe inne i affären.

Så onödigt tänker tanten och tar en kopp kaffe till..

Tanten har fått en rejäl skatteåterbäring!

I slutet av november fick tanten väldans ont i magen. Hon gjorde en del ärenden på förmiddagen, klippte sig å lite annat. Men magen blev bara värre och värre så till slut sa tantens gubbe att det nog var dags att åka till doktorn. Tantens vän L kom och skjutsade. Efter provtagningar och undersökning så beslutade doktorn att tanten skulle skickas till Gällivare sjukhus, tanten tyckte nog det var lite överkurs och föreslog kramplösande och hemfärd istället. Så här i efterhand är tanten mycket tacksam för att tantens förslag inte gick igenom.

Ambulans till Gällivare – på vägen började man misstänka att det var nåt med hjärtat – tydligen får tanter ont på de mest konstiga ställena när det blir problem med hjärtat. Ambulansen ökade farten och väl framme fick tanten frossbrytningar och ett helt gäng professionella tog hand om henne och kollade hjärtat först. Inget fel på det!

Då gav man sig på magen. Massor med prov, smärtlindring och så småningom röntgen visade att tanten hade inflammerade tarmfickor/divertikulit vilket hade gjort att tarmen var perforerad. Det gjorde ont! Jäkligt ont.

Läkarna ville försöka med penicillin först för att inte behöva ge tanten en påse på magen så första dagarna fick tanten näringslösning å en jädra massa penicillin i dropp. Men sänkan/CRP steg – upp till 325 och beslut togs så att tanten flögs till Sunderbyn för operation.

Där tillbringade tanten en natt på akuten – en inte människovärdig plats att vara på. Så synd om personalen som sprang som skållade råttor och hade det inte varit för de två ambulanskillarna i Luleå så hade tanten hamnat i korridoren, Men de hittade ett bås som de – efter att ha hjälpt tanten på toaletten – ockuperade och skjutsade in tanten i. Det tanten led mest av var att tanten låg så till att allt de sade på ”kommandobryggan” (alltså det var som liksom ett podium där de hade en massa datorer som troligen kollade alla värden) det hörde tanten, även kommentarer om henne själv vilket inte var så upplyftande.

Morgonen därpå kom så kirurgen som bestämde, han tyckte det skulles vänta ett tag till då sänkan gått ner lite men tanten sa att något mer har gått sönder och det gör fruktansvärt ont och smärtan sprider sig uppåt. Då ändrade han sig direkt, ritade två eller tre kryss på magen och sa: – vi opererar klockan 14. Dock var han noga med att fråga om tanten var klar över att det kunde bli en stomi? Det var tanten.

Så äntligen blev det en operation – djupt imponerad av hur snabbt allt gick innan tanten somnade och hur ljuvligt det var att vakna och endast känna lite smärta från det långa såret och inte det hemska i magen. De hade dåligt med platser på Sunderby sjukhus så tanten blev kvar på post-op lite för länge men tanten började genast att föreslå att hon kunde ju skickas tillbaka till Gällivare…

Det ville de inte riktigt så snart, tanten fick så småningom plats på en avdelning och kunde börja dricka vatten, ta sig upp ur sängen och få dricka nyponsoppa. Vet ni hur gott vatten och nyponsoppa är när man inte ätit på över en vecka?

Nå, tanten skickades tillbaka till Gällivare – så mycket lugnare och skönare där även om den personalen springer lika fort som den i Sunderbyn.

Tanten kom så småningom hem, for till distriktssköterskan för att ta agraffer . Kan ni tänka er – nästan hela såret sprack upp!
Ny ambulansfärd till Gällivare där de sydde ihop tanten igen och tanten var trött ,men hel, hemma igen på kvällen. Tanten får erkänna att det var lite obehagligt att se ett stort hål i magen men doktor Eleonor i Jokkmokk sydde ihop det efter bästa förmåga så det höll till kirurgen gjorde det lite mer rejält med flera lager av stygn.

Nu har tanten varit hemma ett tag och börjar piggna till. Tanten äter som hon ska och hon blir mer o mer förtjust i sin lilla stump som har befriat henne från allt det onda.

Det blir onekligen lite filosofiska frågor som dyker upp efter en sån här grej:

  1. Vad har tanten gjort för ont för att förtjäna detta?
  2. Vad har tanten gjort för GOTT för att förtjäna detta?

Det måste bli punkt två som är den viktiga frågan. Tanten blev väl omhändertagen, opererades och klarade livhanken. Nåt gott måste tanten ha gjort för att det gick så bra. För hundra år sedan hade tanten dött. Så rubriken stämmer – tanten har fått sin livs största skatteåterbäring! Tänk på det, ni friska som gör allt för att inte betala skatt.

Så tänker tanten så här på tredje advent och tar ett glas saft till (tanten har för tillfället tappat smaken för kaffe men hoppas den kommer tillbaka).

Det är inte lätt att bli gammal…

Inte nog med att tantens kropp förändras till det sämre, tantens hjärna har en tendens att liksom bli lite segare. Just det senare kanske inte riktigt beror på att den inte riktigt funkar utan snarare på att tanten blir latare och inte ids hålla reda på allt möjligt längre.

Däremot har tanten tänkt att livet blir besvärligare. Tanten har haft en jämnårig tandläkare, en hyfsat jämnårig läkare, en jämnårig kontakt på banken, en lite – men bara lite – yngre frisör. Vad innebär det för tanten nu när alla har gått eller är på väg att gå i pension? Jo, livet blir svårare och det värsta är att t.o.m. döden kommer att bli besvärligare eftersom begravningsentreprenörerna i Jokkmokk troligen hinner pensionera sig när tanten dött. Tanten hoppas i alla fall att hon får leva så pass länge till..

Tanten har också funderat på att tanten tycker att allt blivit sämre. Tanten tycker att service är undermåligt på alla möjliga ställen. På hälsocentralen, på banken, på apoteket osv
Tanten tänker att förr kunde man gå in på banken och direkt få hjälp med vad det nu än var man behövde hjälp med – det går inte längre, tanten måste beställa tid om det är något annat än att ta ut eller sätta in pengar.
Att få kontakt med hälsocentralen är omöjligt om man inte hinner med alla knapptryckningar eller har förmågan att skriva via 1177.
Apoteket är tanten ändå hyfsat nöjd med även om varor inte alltid finns inne men även där förväntas man gå in på hemsida då och då.

Var man än ringer idag så måste tanten ha god hörsel och tänka hyfsat raskt och ha snabba fingrar för att komma rätt. Kundtjänster är vidriga, tycker tanten. Men tanten lastar inte de som jobbar på de olika ställena, de gör nog så gott de kan under de förutsättningar som de har.

Å det är nu tanten börjar tänka – tänk om tanten har fel?
Att de unga idag inte alls upplever det som tanten upplever det. Tänkte tantens föräldrar likadant då som tanten gör nu? Är det bara för att tanten är pensionär som hon klagar på hött som mött?

Har allt verkligen blivit sämre eller händer bara saker fortare än vad tanten hinner anpassa sig till?

Så fundersamt tänker tanten å tar en kopp kaffe till innan hon far till banken på sitt bokade besök.