Ukraina.

Tant Anna hade förmånen att få besöka Kiev när hon satt i styrelsen för
SKL International. Ett starkt minne är när tanten var med på en middag tillsammans med likasinnade lokalbor och en av dem säger, apropå Ryssland, att: – ”Om ni märker att Ryssland vill rädda er från något, passa er!” Tanten har, de senaste dagarna, tänkt mycket på den middagen och vad som berättades om relationerna mellan Ukraina och Ryssland. Det mannen sa visade sig vara helt korrekt, tanten har läst på många ställen att mannen som älskar stora bord just hävdar att han ska ”rädda” Ukraina från en fara ingen annan ser.

Tanten är lite fascinerad över mannen med de stora borden. Varför är han så fixerad vid att sitta vid såna gigantiska bord?

Tanten tänker – elakt – att ”stort bord – liten s-n-p” kanske stämmer..eller kanske till och med stort bord – litet förstånd…Nej, obegåvad är han nog inte, men farlig!

Sedan funderar tanten på hur en konversation kan fungera, hojtas det? Används en springpojke? Vid det ena bordet har de i alla fall mikrofoner som kanske används för att kunna göra sig hörd.

Nä, nog fattar tanten att det handlar om att visa sig stor o betydelsefull, troligen också för att ingjuta lite rädsla. Å rädd, det blir tanten. Inte för borden men väl för den makt som mannen som styr bordsplaceringen har. Vad kommer framtiden att ha med sig? Kommer detta vansinne att sprida sig? Frågorna som tanten har är många och oroliga. Så sorgligt tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till.

Tanten tänkte en tanke, å fick en idé.

Eftersom tanten skrivit en del om gruvan, och i förlängningen även om hur en fattig norrbottnisk inlandskommun ska överleva så har tant Annas tankar fortsatt i dessa banor. Å tack vare Po:s eminenta artikel så har tanten tänkt lite andra tankar än de hon brukar tänka. Alltså – för att använda en riktig klyscha – tanten har tänkt ”outside the box”.

Tantens hemkommun har en hel del skyddade områden, å om man tänker på att tantens kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans, så blir det stora ytor. I kommunen finns ett antal nationalparker och naturreservat.
4 nationalparker och 72 naturreservat för att vara exakt. (Siffrorna hämtade från Länsstyrelsen Norrbottens hemsida).

Tanten är mycket glad åt både parker och naturreservat men faktum kvarstår – de ger inte så mycket skatteintäkter till kommunen. En del pengar kommer naturligtvis från renskötseln som finns i områdena samt från besöksnäringen. Å inte att förglömma att förvaltningen av världsarvet Laponia ligger i tantens kommun. Dessa skatteintäkter räcker dock tyvärr inte så tanten fick en idé.

Eftersom det är staten som har bestämt hur mycket som ska skyddas och som också har satt upp hur mycket som ska skyddas framåt i tiden så vore det inte mer än rätt att staten betalar kommunalskatt för detta. Om man skulle tänka sig att staten får betala – säg 20.000kr/år – för varje kvadratkilometer.
Tja, bara på två av nationalparkerna skulle kommunen kvittera ut 80 miljoner kronor. Tanten orkar inte räkna ut kvadratkilometerna på reservaten men helt klart skulle det bli mycket pengar. Dessa pengar kan man då använda till den service som invånarna behöver och som besökare tycks ta för givna.

Men, säger då vän av ordning, UTJÄMNINGSSYSTEMET! Då svarar tanten att de pengar som kommunen får från utjämningssystemet kommer inte upp i de summor som vi pratar om här. Utjämningssystemet och statsbidrag ger ca 112 miljoner. Vad som är vad går inte att utläsa av Ekonomifaktas sida men tanten räknad dock med att en del av statsbidragen även betalas ut till rika kommuner så de borde rimligtvis även fortsätta till tantens kommun. Räkna bort utjämningssystemet så går tantens kommun ändå med vinst.

Naturligtvis skulle även andra kommuner med naturreservat få ersättningen, men tanten tror att de reservat som finns i t.ex. Stockholms kommun inte kan vara så kostsamma eftersom de är så små.

Förutom detta tycker ju tanten att för saker som kommunen bistår med till fromma för hela landet, som t.ex. naturskyddade områden eller vattenkraften, borde kommunen få ersättning för.

Med dessa udda tankar tar tanten en kopp kaffe till.

Fortsättning på gruverierna del 2(2)

Tant Anna har nu noterat att till och med kyrkans högste har åsikter om gruvans vara eller inte vara, mycket sympatiskt tänker agnostikern…

Men nu skulle ju tanten inte skriva specifikt om gruvan utan mer om det politiska spelet runt landsbygden omkring tanten.

Tanten har tidigare citerar Po Tidholm` s artikel i DN och det kommer ett å annat citat även denna gång.
Po har i artikeln sjutton stycken handfasta råd och ett av dem är faktiskt lite uppseendeväckande och t.o.m tankeväckande och ett tanten aldrig hört förut. Nämligen: ” Återinför tvåkammarriksdagen. En ledamot från varje kommun, oavsett storlek, ska utses i lokala val. Geografi, inte bara demografi, bör påverka samhällsstyrningen i en enhetsstat.” I början på sin artikel skriver han ”Dagens representation omöjliggör en politik för hela Sverige, än mindre Norrland. Huvudstadsregionens fasta mandat i riksdagen har ökat från 57 till 68 på fyra decennier. Även Göteborg och Malmö har fått fler. Skogslänen får allt färre.”

Jäklar, tänker tanten, att hon inte kom på det först!! Hon som dessutom suttit i två parlamentarisk utredningar som handlar om kommunerna utifrån lite olika synsätt men som, det får hon erkänna, helt handlat om vad kommunerna ska göra – inte vad staten kan förändra för att det ska funka bättre. (jaja, tänker tanten – ett å annat handlade väl om staten men inte på ett sånt genomgripande sätt.)

Po förslår också platt skatt – alltså att det inte ska vara som idag när ”en invånare i Dorotea betalar 6 kr mer per intjänad hundralapp än vad en invånare i Solna gör – för sämre samhällsservice.”
I någon av utredningarna – den sista tror tanten det var – pratas det bl.a. om att man kan ha differentierade arbetsgivaravgifter vilket skapade en himla debatt i Norrbotten då plötsligt kustens ena kommunalråd ropade: orättvist! Som om inte det redan var orättvist, fast åt andra hållet, tänkte tanten då!

Det som också diskuterades då var nedskrivning av studielån, vilket tanten tänkte kanske är möjligt och att det gjordes väl för länge sedan inom folktandvården?

Ett annat av Po:s förslag är: ”Tillgång till kapital är avgörande för såväl företagande som bostadsbyggande. Men kapitalet följer gängse strömmar. Banker och finansinstitut går ogärna in i projekt utanför städerna. Underlätta lån till byggande på landsbygd och investeringar till landsbygdsföretag. Bygg ut trygghetssystemen för småföretagare.” Detta är viktigt, tänker tanten. I tantens närhet finns en lokal bank som är mycket bra, men tanten tänker att det kan inte vara enbart den bankens ansvar att gå in i projekt i tantens län.

När tanten arbetade på Försäkringskassan så gjorde man, 2005, en ganska avancerad teknisk utveckling. Tanten och tantens kompisar fick frågan om ”man ville följa med på tåget, eller stanna på perrongen”. Tanten ville följa med – men det visade sig senare vara ett misstag. Tanten levde i illusionen att tekniken skulle vara bra för landsbygden men, men…det som Försäkringskassan talade om, att man kan arbeta var som helst.. Det visade sig enbart gälla åt ett håll, att flytta kontoren från landsbygden till städerna!
Nu när pandemin visat att det går att ha sin arbetsplats på en mindre ort, så är det dags att återigen ta upp diskussionen om att flytta de statliga myndigheterna från staden till landet.
Varför betala dyrt för kontor i storstäder när statliga myndigheter o bolagen skulle bo mycket billigare på landsbygden.

Tanten börjar tycka att den tiden som hon tillbringade i olika utredningar mest har varit slöseri med densamma då de egentligen inte givit så gott resultat som tanten önskat.
Tanten kan konstatera att det finns så många bra förslag – många, många fler än tanten skrivit om här – men det som saknas är faktiskt politiker som vågar genomföra dem.
Den sista utredningen ”Starkare kommuner” så finns en intressant sammanställning om vad som gjorts i grannländerna och det finns lärdomar att ta till sig av dem.

Å med detta ganska långa inlägg så tar tanten en kopp kaffe till och hoppas att det ändå finns en framtid för oss som valt att bo utanför de stora städerna.

Tanten versus kundtjänster.

Tanten har under senare tid haft oturen/turen att prata med ett flertal kundtjänster och nästan varje gång blir tanten lätt upprörd. Dels upprörd för att tanten ibland inte förstår vad kundtjänsten finns till för, och ibland för att tanten tycker så vansinnigt synd om de personer som jobbar där.

På VY:s kundtjänst fick tanten veta att ”nu svarar vi alldeles strax, du har plats nummer ett” och det låter ju himla trevligt men tanten fick ändå vänta i drygt 20 minuter efter att ha väntat gode länge för att hamna på plats ett och det är då tanten tycker synd om personalen – det kan inte vara lätt när sura tanter till slut kommer fram och är lagom irriterade.

Det som gjorde att tanten ifrågasatte kundtjänstens (fortfarande VY) berättigande var att sagda kundtjänst, som tanten till slut kom fram till, inte kunde se tantens bokning eftersom tanten hade försökt lösa problemet på deras hemsida och då tydligen på något vis låst deras möjlighet att se bokningen. Det skulle alltså betyda att tanten skulle lägga på luren och vänta ett tag till och sedan ringa upp igen, sitta i kö för att kundtjänsten KANSKE skulle kunna se bokningen.

Det finns kundtjänster som fungerar fint, det är tanten helt säker på. Det är nog bara så att tanten inte stött på dem än..

Tanten inser att tanten behöver ha riktigt gott om tid för att ringa till en kundtjänst och tanten har den tiden då hon till största delen är pensionär, men alla andra? Alla de som är mer aktiva i samhället än tanten – hur gör de? Går alla omkring med en telefon som har högtalaren påkopplad, eller går man med lurar på. Tanten tänker att det skulle vara ofantligt slöseri med tid om alla som måste vänta på att komma fram faktiskt gjorde just det – väntade, istället för att göra något vettigt.

Tanten har skrivit om detta tidigare och tanten tänker att det är troligt att tanten kommer att göra det igen.

Så tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Hemmablind?

Tant Anna och hennes gubbe är i flyttagen. Ska byta sitt lilla hus mot en lägenhet i samhället Jokkmokk. Tanten och gubben har bott i huset i 35 år så det finns en del rensning av grejer att göra. Tanten rensade en byrålåda och hittade ett brunt keramiklock. Tanten minns bestämt att tanten även haft en burk till detta lock så hon rådfrågar gubben, som instämde.

Så startar letandet efter själva burken. Tanten är helt övertygad om att hon sett den, frågan är bara vart?

Tantens gubbe är inne på samma linje och tar en titt i en av de bodar som finns på tomten. Konstaterar att han inte hittat den. Tanten kollar i källaren, ingen burk. Nåja, säger tanten, den lär ju dyka upp om den finns kvar eftersom det rensas överallt.

Tanten o gubben lägger ner sökprojektet tillsvidare.

Någon dag senare står tanten vid spisen och steker köttbullar och tar en stekspade från en burk vid spisen och inser plötsligt att DÄR ÄR burken…

Hur kan man, tänker tanten, så fullständigt missa en sak som varit framför ögonen i hur många år som helst?
Men, tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till, en förklaring till varför locket låg i byrån det fick hon.