Oro eller hysteri?

Tant Anna fick frågan av en av sina läsare om hon inte skulle skriva om viruset som håller på att lamslå vårt avlånga land. Nej, svarade tanten, det tänker hon inte. Det är så otroligt många andra som gör det. Både de som begriper bättre och, tyvärr, även de som INTE begriper bättre. Tanten hör till dem som inte begriper bättre – alltså skriver hon inte heller. Däremot försöker tanten vara källkritisk inför allt som skrivs och hon tvättar ofta händerna.

Tanten har även kollat lite på krisinformation.se som tanten ändå har större förtroende för än glada gossar på facebook som ibland verkar vara experter utbildade på ”livets hårda skola” – förövrigt samma skola som tanten tror att trumpnissen på andra sidan vattnet fått sin utbildning från.

Men nu var det inte riktigt det som tanten tänkte skriva om utan ett fenomen som tanten inte riktigt sett i Sverige tidigare – hur en högst rimlig och normal oro utvecklas till fullständig hysteri.

Enligt folkhälsomyndigheten, 1177 och andra ställen där man kan fråga om symptomen står det:

De symtom som rapporterats är framförallt feber och hosta. Även andningspåverkan, halsont, huvudvärk, muskel- och ledvärk är vanliga symtom. De flesta får lindriga besvär som går över av sig själv med egenvård i hemmet. En del blir allvarligt sjuka med exempelvis andningssvårigheter och lunginflammation.”

Varför hamstrar då folk toalettpapper? Om det var dysenteri eller malaria eller liknande hade tanten förstått det eftersom dessa sjukdomar orsakar diarréer men den symptomen hittar tanten inte ovan. Är det någon desinformation som gjort detta? Å varför sker det i många olika länder? Att man, som stadsbo, samlar på sig konserver, pasta å ris å en lagom mängd toapapper – det begriper tanten eftersom man kan bli satt i karantän och det förenklar om man då inte behöver gå ut och handla och även för riskgrupperna är det bra, de ska inte röra sig på platser där de riskerar att bli smittade. Å då behövs naturligtvis även toalettpapper men inte i sådana mängder och det är heller inte det viktigaste eftersom människor i Sverige oftast har toalettstolen i närheten av en dusch.

Tanten skriver stadsbor – men inte illa ment – utan helt enkelt därför att tanten och hennes gelikar på landsbygden ofta har frysen full med allehanda ätbart och kanske inte har ett lika stort behov av konserver.

Så, frågan kvarstår – när och varför förvandlas rimlig och klok oro till hysteri och varför gör den det?

Det är vad tanten funderar på när hon tar en kopp kaffe till.

Sicken historia…

Tanten var i Stockholm i mitten av februari. Tanten hade varit på ett möte på finansdepartementet och mötet blev klart tidigare än tanten beräknat så hon spankulerade iväg, i långsam takt, mot Arlanda Express. Tanten genade över Klara kyrka och där mötte hon en man, han kom gående med en ros i sin hand. En halvlång rock, en chic halsduk runt halsen och han undrade om han fick växla några ord med tanten. Å det fick han.

Han berättade en historia, dock har tanten förkortat den en del:

”Jag har varit tillsammans med en man (jag är alltså gay) och han vann en kryssning på Viking Line och jag trodde ju att jag ingick i den kryssningen men när jag kom till båten var han där med en annan man. Eftersom jag bor på landet så sa han att jag fick åka hem, och att han var så less på att åka med pendeln när han skulle träffa mig. Jag blev så chockad att jag bara promenerade runt, runt i stan och till slut var det försent för att kunna ta pendeln hem. Jag satte mig på Max, men där får man inte sitta gratis så mina pengar tog slut, fick ju lova att köpa kaffe o annat. Så idag har jag varit på massor av ställen för att få hjälp så jag kan ta mig hem. Jag var här – in till kyrkan och frågade efter diakon Therese som hjälpt mig när min pappa dog men hon är ute på hembesök för att hjälpa andra. Jag var in till länstrafiken men de ville bara att jag skulle köpa en biljett via en app så jag gick in på alla elektroniska affärer men de hade inte mitt telefonmärke.”

Eftersom tanten inte riktigt hängde med på hur han menade att det hade hjälpt om han hittat en elektronikaffär med hans märke på telefonen så ställde hon flera frågor om det men fick lite underliga svar. Tanten fick i alla fall klart för sig att mannen inte riktigt hade koll på hur swish och SL:s app fungerade så hon bad honom fortsätta, mest för hon ville veta hur rosen kom in i bilden.

”Till slut gick jag in till socialdemokraterna, för jag tänkte att de borde ju kunna hjälpa en person i nöd men de kunde de inte men jag fick en ros (AHA, tänkte tanten) och när jag var till polisen sa de bara att detta var ett relationsproblem. By the way så var mitt ex inte så säker på vem han är så allt har ju varit så hemligt och jobbigt.”

Mannen föll i tårar.

Tanten undrade vad han egentligen ville med detta samtal, tanten visste ju svaret och mycket riktigt vill han ha 149 kr till tåget hem. Tanten visste att den biljetten kostade inte så mycket men tänkte också att en god historia kan vara värd en peng. Däremot tänkte tanten att han behöver revidera den och ta bort delen om hur han letade en telefon av sitt märke – eftersom det verkligen inte var trovärdigt.

Så det sa tanten till mannen, att om han håller sig till den olyckliga kärleken och kanske lägger till något om hur det kom sig att han tänkt åka en kryssning till Finland utan pengar och telefon så kan man till och med tro på historien han berättar, vilket kan löna sig längre fram.

MEN, sa tanten till honom, du har lagt ner en del tankemöda på historien och det kan vara värt en slant, så tanten gav honom 150 kronor mest bara för att tanten hade kontanter, vilket bara det var ovanligt. Mannen log rart mot tanten och tackade så hemskt mycket för pengarna och lovade funderade ett varv till.

Tanten fortsatte till Arlanda Express och kände sig ganska nöjd med dagen.

Ibland behövs det bara en stund att lyssna och 150 kronor för att göra någon glad, tänkte tanten, och drack en kopp kaffe på Arlanda innan hon åkte hem.