Ta strid mot etablissemanget?

Bild: Max Gustafson

Tant Anna har haft anledning att fundera på hur ordet etablissemanget används av olika företrädare för politiska partier.

Tanten har läst i husorganet och sett på nyheterna på TV om olika partiers företrädare som säger sig vilja: ”ta strid mot etablissemanget” vilket naturligtvis verkar betyda olika saker för olika företrädare. Den centerpartiske ordföranden i Kiruna menar (i husorganet 13 november) den nuvarande kommunledningen, medan ordföranden för partiet längst till höger verkar mena både nuvarande regering samt all press/media (utom den de kontrollerar själv naturligtvis).

Tanten tänker att klart man som politiskt parti vill vinna valet, och om man då gör det – då blir man, per definition, också etablissemanget. Å då blir ju frågan – fortsätter man då slå mot etablissemanget som är en själv, eller tycker man då att etablissemanget är helt ok? Den centerpartistiske företrädaren i Kiruna säger också; Jag har inte gått med i centerpartiet för partiets skull. Det är för Kirunas skull. Märkligt, tänker tanten, då har väljarna ingen aning om vad han egentligen tycker om allt från t.ex finansiering av välfärd till frågan om allmännyttan. Då använder han partiet för egen vinnings skull – till att ”ta strid mot etablissemanget” som centerpartiet ju är en del av och har varit sedan länge.

Ytterst förvirrande, tänker tanten, men tänker att det finns ett annat, lite större, exempel – Trumpnissen i det stora landet i väst – han tog, precis som centerpartisten i Kiruna, ”strid mot etablissemanget” innan valet och han verkar fortsätta på samma väg. Han är inte heller med i republikanska partiet för att han gillar deras politik, han är med för egen vinnings skull. Trumpnissen håller kampanjmöten fortfarande trots att han vunnit och verkar kämpa mot det mesta som han ju faktiskt är satt att styra och har möjlighet att förändra.

Tanten tänker att om tanken att krossa etablissemanget blir det som kommer i första hand, så blir det svårt att hinna med att faktiskt förändra så man kan åstadkomma något av det man utlovat.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

 

Tanten mötte en annan tant..

Tant Anna har i veckan befunnit sig i den stora staden i söder, grått och trist är det som vanligt vid denna årstid men det finns ljuspunkter även i staden – ibland.

Tanten for till Svedmyra för att hälsa på svåger o svägerska och på vägen mötte hon en annan tant som ville ha assistans med att hitta en specifik damfrisering. Dessvärre hade ju denna tant inte den informationen vilket tanten informerade den andra tanten om. Tanten förklarade att tanten kom ifrån norra delen av riket och hade inte så bra koll vad gäller damfriseringar.

Men så trevligt, säger den andra tanten, själv kommer jag från Svanstein.

Den andra tanten berättade att hon flyttade till Stureby i början på 50-talen, följde efter sin syster och sökte anställning på sjukhuset. Där sade de till henne att hon var för ung för att jobba där, men hon svarade: – kanske det, men jag är stark! Hon skrattade och sa att hon fick jobbet. Hon berättade att hon tidigare, när föräldrarna levde, var norröver då och då men nu var föräldrahemmet sedan länge sålt och hon hade två barn boende i Stockholmsområdet. Hon berättade att hon hade trivts bra här i området i alla år och inte ångrat att hon flyttat, hon hade haft ett bra liv.

Tant Anna sa att det var är ju fantastiskt att den andra tanten behållit sin tornedalska dialekt genom åren. Hon svarade: – jo, det var som enklast så..

Tanten o tanten pratade en stund och tant Anna tänkte att det är så trevligt med dessa möten – bara man vågar öppna sig en smula.

Så tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

 

 

Befolkningsbrist.

(Bild från SCB)

Tant Anna har varit och fortbildat sig. Å kommit till insikt om att vi lider av allvarlig befolkningsbrist. Visserligen visste nog tanten det redan innan, men det blev så tydligt denna gång.

Tanten har fått veta att år 2010 slutade den arbetsföra delen av befolkningen följa den behovsrelaterade delen. Alltså de som arbetar och försörjer de som inte arbetar, som t.ex. barn och gamla.

Tanten har fått veta att genom åren har det varit ungefär i proportionen 100st försörjare (ungefärlig ålder 20-65 år) till 70st försörjda (barn och gamla) men 2034 räknar man med proportionen 100 till 90.

Tanten tänker att någon gång måste det ju vända igen, och tanten har fått veta att runt år 2040 räknar man med en vändning. Den delen av Sverige som tanten bebor kommer fläckvis att få det riktigt besvärligt under tiden, typ 100 som ska försörja 120.

Å då, tänker tanten, är det ju ännu märkligare att det finns personer som inte tycker det är ok att människor kommer till oss någon annanstans ifrån. Vi borde alla göra vågen för att de vill komma till just oss eftersom det är med hjälp av dem som vi kan klara av framtiden!

Så slutsatsen blir alltså, tänker tanten, att när det gäller försörjningsgraden så var det bättre förr. Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Politiskt korrekt?

Tant Anna har funderat på detta med att vara politiskt korrekt (PK), vad betyder det egentligen?

Enligt en definition så betyder det, lite förenklat, att vi vill tycka och tänka som de runt omkring oss. Att man får problem i sitt sociala sammanhang om man byter spår.

Tanten tänker att det blir ju då himla intressant eftersom den grupp som gärna slänger sig med begreppet som ett skällsord – även de är ju faktiskt helt politiskt korrekta – i sin kontext.

Så då är ju faktiskt till och med herr Å-son helt politiskt korrekt inom sin grupp, precis som tanten är det i sin sfär.

Tanten tänker att ordet korrekt betyder ju att något är rätt och riktigt men vad som verkligen är det tycker vi alla lite olika om. Herr Å-son och tanten har nog helt olika åsikter om vad som är vad just när det gäller det, men klart är att han är PK hos sig – å tanten är PK hemma med sina vänner.

Så tänker tanten – å tar en kopp kaffe till.

 

 

 

Råttan på repet…

Tant Anna funderar på begreppet landsbygd. Tanten väljer att inte kalla det glesbygd eftersom det då låter som om ingen bor där tanten bor.

Så tanten tänker landsbygd och i tantens hemkommun finns en centralort – som per definition är landsbygd – men byarna runt sagda centralort är upprörda eftersom det upplevs som om orten tar/får allt. I centralorten tycker man att länets självpåtagna huvudstad tar/får allt. I denna stad tycker man att grannlänets huvudstad gör det samma och alla på landsbygden tycker att rikets huvudstad och dess två kompisar tar/får allt.

Katten på råttan, råttan på repet.

Tanten tänker att det som beslutas i huvudstaden får konsekvenser hela vägen ner.

Tanten har haft anledning att fundera över detta, då hon lyssnade på Sören Häggroth som har skrivit en rapport om förutsättningarna för en hållbar och bärkraftig kommunstruktur, han menar att om man som stat anser att landsbygdskommuner ska klara samma uppdrag som de urbana dito – så måste man också betala för det.

Men, tänker tanten, om man då inte vill betala? Vad händer då? Staten har ju tvingat folk att flytta tidigare – kanske man gör det igen? Om man gör livsmöjligheterna så dåliga som möjligt kanske folk flyttar ”frivilligt”?

Kanske, tänker tanten, tycker man redan att man betalar så det räcker – men det håller inte tanten med om. Samma uppdrag som ligger på stora kommuner förväntas tantens lilla kommun klara, med attans så mycket mindre resurser.  Tanten har träffat personer från ett annat lag än tantens som absolut menar att om marknaden inte grejar att lösa problemet – då är inte problemet värt att lösa. Phu, tänker tanten,  den där marknaden verkar mest bry sig om sitt eget välbefinnande och inte om tantens och hennes grannar.

Så tänker tanten, å tar en kopp kaffe till.