Kollektivavtal.

Bild: livs.se

Tanten har hamnat i en del diskussioner om kollektivavtal. Tanten är lite rabiat när det gäller detta, det erkänner tanten. Tanten har varit fackligt aktiv i nästan sitt hela arbetsliv och anser att just kollektivavtalet är en garant för att Sverige inte ska bli som USA, där en del människor måste ha fler jobb för att överhuvudtaget överleva.

Tanten har läst olika arbetsgivares anledningar till att INTE ha kollektivavtal som t.ex. ”Våra anställda har det bättre utan avtalet”, ”Vi betalar mer än vad som sägs i avtalet” , ”vi har fler förmåner än vad som står i avtalet” och lite mer med samma innehåll.

Men så bra, säger tanten, vari ligger då problemet med att faktiskt förhandla och skriva under ett kollektivavtal? Kan det vara så att arbetsgivaren inte gör det man säger att man gör – ger bättre villkor än vad ett avtal säger? Å, tänker tanten, det handlar inte enbart om lönen, det handlar om så mycket mer.

Det är oerhört viktigt att komma ihåg att ett kollektivavtal innebär en LÄGSTA-gräns. Om arbetsgivaren vill göra mer, betala mer eller ha bättre förmåner så är det ju bara att göra det. Kollektivavtalet talar om vad den lägsta lönen får vara – alltså en försäkring att arbetsgivaren inte går LÄGRE än vad avtalet säger. Avtalet handlar också om andra bra saker – som tjänstepensionsplan, övertid, uppsägningstid e.t.c

Det ovan är ju bara en det av vad som kan finnas i ett kollektivavtal.

”Ett kollektivavtal innebär en extra trygghet för arbetstagaren eftersom arbetsgivaren aldrig kan erbjuda sämre villkor än vad som står i kollektivavtalet.”

Tanten blir beklämd när hon läser om unga människor som inte verkar ha någon som helst koll, som säger att ”ett kollektivavtal skapar en lägstanivå som belönar de som har blivit bekväma och lutar sig tillbaka på bekostnad av de som tar ansvar och initiativ” – sagt av en anställd på Klarna, som nu skrivit på.

Härligt för tjejen att vara så fullständigt övertygad av sin egen förträfflighet att inte ens förstår att hennes trygghet beror på det arbete fackliga organisationer gjort tidigare. Å tanten tänker också att de arbetsgivare som var inblandad i bygget av den ”svenska modellen” och som förstod vinsten av att ha kollektivavtal, de ska också hedras.

Tanten tipsar de arbetsgivare om inte har kollektivavtal att läsa Almegas ”8 myter om kollektivavtal” !

Det skrämmer tanten att det liksom ”backas” när det kommer till trygghet på arbetsplatsen och det skrämmer tanten ännu mer att vi blivit så själviska och osolidariska att inte förstå vinsten av att ha ett tryggt avtal på plats.

Tanten inser att hon måste börja kontrollera de företag hon anlitar mer noggrant än tidigare, om de har kollektivavtal eller inte. Lite tjorvigt är det ju eftersom tanten måste söka på olika fackförbund såvida tanten inte missat någon smart sida där man kan söka på alla.

Tanten är glad att hon hittade ett företag som tillhandahåller en, för tanten, skojig service. Samelandsresor har kollektivavtal med Unionen så tanten kan se fram emot att hyra den lilla husbilen även nästa år!

Så tänker tanten denna lördag och tar en kopp kaffe till.

Broavgifter eller Ebberöds bank?

För någon månad sedan hyrde tanten en liten ”plåtis” och for söderut tillsammans med en av sina hundar. Himla trivsamt var det. Tanten noterade att hon nog skulle betala en broavgift, även om tanten inte riktigt kommer ihåg var.

Hursomhelst – tanten fick ett sms för nån vecka sedan från hyrbilsföretaget att tanten minsann var skyldig 18 kronor för dessa avgifter. 9 kr varje väg. Tanten kan tycka det var lite snålt av företaget men svischade raskt iväg den begärda summan.

Men tanten är ju inte tant om hon inte börjar fundera på detta så det gjorde hon ju. Tanten har inga problem alls med avgifterna men kommer ju ihåg när hon tidigare fått fysiska brev när hon passerat någon avgiftsbelagd väg eller bro. Samma summa då, 9 kr enkel väg och dessutom kom det ett brev för varje gång hon passerade.

Frågan blir – hur kan detta gå ihop?
Ett brev på max 50 gram kostar 15 kronor enligt postnord. Det innebär en förlust på 6 kronor per brev. Tanten tänker att det liknar Ebberöds bank men tänker att det kanske går med vinst på alla dem som bor i området som troligen betalar större summor per räkning. När tanten läser på transportstyrelsen hemsida så betalar större fordon 20 kr så där tjänar man i alla fall 5 kr per resa. Om man är ett företag med fler fordon så kan man ansöka om en ”samlingsavi” å det är väl tur, tänker tanten. Å det kanske företaget som tanten hyrde bilen av har och då kanske totalsumman var högre än 18 kr.

Jaja, det finns mycket att fundera över i vår värld, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Lite sorgsna tankar.

För ett tag sedan var tanten på en begravning. Tanten tycker det är mycket sånt nu men denna begravning var lite speciell.
Tantens familj hade förmånen att tillbringa många somrar till fjälls, i Sáluhávrre i Padjelanta / Badjelánnda. Där blev familjen varmt omhändertagna av familjerna Åstot, Tuolja och Kielatis. Även familjen Vannar fanns med på ett hörn.

Tanten fick åka upp med familjen Åstot och tillbringade långa tider med dem, även om tanten bodde i familjens egen kåta. Tanten och tantens familj lärde sig mycket om villkoren för familjerna och att de även orkade dra med tanten o tantens systrar på kalvmärkningar och fiske var beundransvärt. Tanten minns speciellt att farbror Petter ofta var missnöjd med tantens förmåga att ro, missnöjet var helt korrekt men innan sommaren var slut hade hon fått hyfsat häng på det.
Tanten minns också hur vi barn/ungdomar spelade krocket i en uppförsbacke, å det är lika svårt upp som ner. Å hur vi var med när tant Ibba bakade glödkakor – det godaste brödet som finns.

Bertil Kielatis, som begravdes förra veckan, var under många år ordförande för Sirges Sameby och när tanten var kommunstyrelsens ordförande hade han och tanten en del ”drabbningar” – sätter ordet inom ”” eftersom det inte var så allvarligt som det låter. Fördelen med Bertil var att eftersom han känt tanten sedan hon var liten så var det lätt att kommunicera. Tanten minns särskilt en gång när tanten till slut sa att vi kan väl bara enas om att vi är oense? Nejdu, sa Bertil, här sitter vi till dess vi är överens om tagen – och så blev det.

Nu är så många av dessa minnesvärda personer borta och tanten känner att barndomen försvinner med dem. Minnena finns kvar och det är tanten mycket tacksam över och tanten tänker också att hon var privilegierad som fick ha en del av sin uppväxt med dessa fantastiska människor.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Det är inte lätt att bli gammal…

Inte nog med att tantens kropp förändras till det sämre, tantens hjärna har en tendens att liksom bli lite segare. Just det senare kanske inte riktigt beror på att den inte riktigt funkar utan snarare på att tanten blir latare och inte ids hålla reda på allt möjligt längre.

Däremot har tanten tänkt att livet blir besvärligare. Tanten har haft en jämnårig tandläkare, en hyfsat jämnårig läkare, en jämnårig kontakt på banken, en lite – men bara lite – yngre frisör. Vad innebär det för tanten nu när alla har gått eller är på väg att gå i pension? Jo, livet blir svårare och det värsta är att t.o.m. döden kommer att bli besvärligare eftersom begravningsentreprenörerna i Jokkmokk troligen hinner pensionera sig när tanten dött. Tanten hoppas i alla fall att hon får leva så pass länge till..

Tanten har också funderat på att tanten tycker att allt blivit sämre. Tanten tycker att service är undermåligt på alla möjliga ställen. På hälsocentralen, på banken, på apoteket osv
Tanten tänker att förr kunde man gå in på banken och direkt få hjälp med vad det nu än var man behövde hjälp med – det går inte längre, tanten måste beställa tid om det är något annat än att ta ut eller sätta in pengar.
Att få kontakt med hälsocentralen är omöjligt om man inte hinner med alla knapptryckningar eller har förmågan att skriva via 1177.
Apoteket är tanten ändå hyfsat nöjd med även om varor inte alltid finns inne men även där förväntas man gå in på hemsida då och då.

Var man än ringer idag så måste tanten ha god hörsel och tänka hyfsat raskt och ha snabba fingrar för att komma rätt. Kundtjänster är vidriga, tycker tanten. Men tanten lastar inte de som jobbar på de olika ställena, de gör nog så gott de kan under de förutsättningar som de har.

Å det är nu tanten börjar tänka – tänk om tanten har fel?
Att de unga idag inte alls upplever det som tanten upplever det. Tänkte tantens föräldrar likadant då som tanten gör nu? Är det bara för att tanten är pensionär som hon klagar på hött som mött?

Har allt verkligen blivit sämre eller händer bara saker fortare än vad tanten hinner anpassa sig till?

Så fundersamt tänker tanten å tar en kopp kaffe till innan hon far till banken på sitt bokade besök.

Vart är vi på väg?

Tanten har, med oro, följt debatten om förslaget till ”angiverilagen”. Å jo, tanten vet att den inte kallas så av dem som vill ha den, men tanten kommer att kalla den så till dess att hon har blivit överbevisad om att det inte är just en sådan.

Tanten läste i husorganet att tantens region kommer att ta upp frågan om att säga nej till att deras personal ska följa den lagen. Hedrar regionen, tänker tanten, men så tänkte inte det M-märkta oppositionsrådet. Tanten blev förbryllad när hon läste vad sagda råd hade att anföra:
”Det pratas ofta om det etiska, att personalen ska ge vård till den som mest behöver det. I det här uppdraget från regeringen har det aldrig varit uppe på bordet att sjukvårdspersonal ska avstå från att ge människor vård”

Vad betyder det? Tanten tänker att om en papperslös kommer in på en hälsocentral så får hen säkert vård just då men samtidigt anmäls hen och blir utskickad ur landet – till vilken vård? Om man inte vet det så är det heller inte rätt att anmäla hen. Å, tänker tanten, i vilken vård hen hamnar i kan man verkligen inte veta.

Visst kan tanten instämma i att det kan bli problematiskt om regionen uppmanar personalen till lagbrott men samtidigt så undrar tanten vart vårt samhälle är på väg när regionen känner att man faktiskt behöver göra just det.

Förutom detta så är tanten också lite bekymrad över att Socialdemokraterna, lite tillspetsat, gör vågen över regeringens sista förslag om skattesänkningar.
Herrejesses, tänker hon återigen – vart är Svea Rike på väg?

Så trista tankar tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till..