Tanten har inte skrivit på ett tag, vilket kan förklaras med tantens irritation över regionens beteende avseende Jokkmokks Hälsocentral som tanten skrivit om tidigare.
Men det har ändå hänt andra saker, å en del har gjort tanten riktigt glad.
När tanten var barn fanns det en skål i hemmet som var gjord av Gösta Andersson. En skål som tanten var helt fascinerad av. Gjord i trä, tunn som ett asplöv. Man kunde nästan se rätt igenom skålväggarna. Så ofantligt vacker. Tanten har funderat genom åren vart denna skål tagit vägen. Om någon av systrarna kanske har den? Tanten har inte frågat men skålen har liksom funnits i tantens huvud och poppat upp i tankarna med jämna mellanrum.
Gösta finns inte längre så tanten närde inget hopp om att nånsin få se maken till skål igen. Men outgrundliga äro herrens vägar. Plötsligt sålde M en skål – gjord av Gösta. Tanten högg som en kobra å hade sådan tur att hon var först så M meddelade att skålen var tantens. Tanten blev jätteglad. Snusade (för inte nog med att skålen är vacker – den doftar gott också) och kände på skålen Nu står skålen på byrån och tanten blir glad varje gång hon ser den.
Mindre glad visade det sig att Göstas son Roland var, eftersom han har försökt få tag på sin pappas träkonst under flera år. Roland är en snäll person så han gratulerade tanten till köpet å tanten lovade att Roland skulle få ärva skålen. Nu är ju tanten o Roland ganska jämgamla så om inte han finns när tanten trillar av pinn får hans dotter ta den. Men tanten tänker njuta av skålen i resten av sitt liv.
Å med skålen inom synhåll tar tanten en kopp kaffe till.