Tanten bet av baksidan på en tand i helgen som var. Det gjorde inte ont, men tanten rev sönder tungan mot den vassa kant som blev. Måndagen efter ringde tanten, som brukligt är, till Folktandvården för att få hjälp. Å det ska tanten erkänna, tanten fick en tid på morgonen samma dag men det var omöjligt för tanten att komma då så tanten har nu fått en tid om ca två månader. Alldeles innan det stora eventet i tantens hemby. Men tanten fick information om att tanten kunde gå på apoteket och inhandla egen massa för att täcka den vassa kanten som var till sådant obehag.
Tanten gick till apoteket och inhandlade den lilla tuben. För den var liten men den räddade tantens tunga från fortsatt lidande. Å det får också tanten erkänna, tanten hade filat bort den värsta kanten med en nagelfil innan.
Tanten är inte sur på personalen, de kan inte hjälpa att det inte finns en enda tandläkare på plats utan de försöker ju hjälpa till så gott de kan.
Tant Anna är heller inte så bekymrad för egen del – tanten är fullt kapabel att ta sig till en annan ort – 10 eller 15 mil bort – för att få hjälp men tanten är bekymrad för andra tanter och farbröder som inte har den möjligheten och som heller inte klarar av att stå framför toalettspegeln och vara sin egen tandläkare.
Tanten funderar däremot vad det kan bero på att det inte finns en tandläkare att tillgå förrän den 4 februari? Är det ont om tandläkare överallt? Är arbetsvillkoren så dåliga i Norrbottens inland att ingen vill arbeta här? Är det politikernas fel?
Vad kan tantens och tantens medmedborgare göra för att det ska bli bättre?
Många frågor och inga svar, tänker tanten och tar en kopp kaffe till.
