Tanten gillar tröjor med skojiga texter på, bl.a. har hon en som hon blev betagen i när hon, tillsammans med sin hund, var och vallade får för ett par år sedan. Den har texten:
Jätterolig tycker tanten, hon har en annan som ”broderauttexten” på instagram har tryckt:
Å tantens senast – som tanten verkligen gillar texten på – men kanske inte färgen:
Tanten tänker att vara tant är en viss sorts frihet. Frihet i att inte behöva tänka på karriären, eller vad folk ska tycka. Tanter har – i alla fall lite av sina – ”dra åt helsicke pengar” – vilket gör att tanter faktiskt kan göra som man vill. Vad är det värsta som kan hända? Att tanten dör – jo, men det gör hon i vilket fall som helst. Hon kan inte få sparken å vad folk tycker om henne kan hon strunta i eftersom hon inte behöver krusa..
Tanten vill vara en glad och orädd tant, å faktiskt en tant som kan oroa lite..
Tanten har inte skrivit på ett tag, vilket kan förklaras med tantens irritation över regionens beteende avseende Jokkmokks Hälsocentral som tanten skrivit om tidigare.
Men det har ändå hänt andra saker, å en del har gjort tanten riktigt glad.
När tanten var barn fanns det en skål i hemmet som var gjord av Gösta Andersson. En skål som tanten var helt fascinerad av. Gjord i trä, tunn som ett asplöv. Man kunde nästan se rätt igenom skålväggarna. Så ofantligt vacker. Tanten har funderat genom åren vart denna skål tagit vägen. Om någon av systrarna kanske har den? Tanten har inte frågat men skålen har liksom funnits i tantens huvud och poppat upp i tankarna med jämna mellanrum.
Gösta finns inte längre så tanten närde inget hopp om att nånsin få se maken till skål igen. Men outgrundliga äro herrens vägar. Plötsligt sålde M en skål – gjord av Gösta. Tanten högg som en kobra å hade sådan tur att hon var först så M meddelade att skålen var tantens. Tanten blev jätteglad. Snusade (för inte nog med att skålen är vacker – den doftar gott också) och kände på skålen Nu står skålen på byrån och tanten blir glad varje gång hon ser den.
Mindre glad visade det sig att Göstas son Roland var, eftersom han har försökt få tag på sin pappas träkonst under flera år. Roland är en snäll person så han gratulerade tanten till köpet å tanten lovade att Roland skulle få ärva skålen. Nu är ju tanten o Roland ganska jämgamla så om inte han finns när tanten trillar av pinn får hans dotter ta den. Men tanten tänker njuta av skålen i resten av sitt liv.
Å med skålen inom synhåll tar tanten en kopp kaffe till.
Tanten har ju tidigare beskrivit resan till stomin, den har varit lärorik på så många sätt. Tanten tyckte ju att hon var attans sjuk – och det var hon men hon har insett att det finns många som hade det mycket värre på sin resa.
Först och främst levde tanten i en illusion om att en stomi var en stomi – alltså en påse på magen och inget mer med det. Å det är det ju men det är så mycket mer. Det handlar om vart stomin kommer ifrån, tantens är en kolostomi. Det innebär att bajset kommer från tjocktarmen. Man kan ha urostomi – för urin, ileostomi – för avföring på tunntarmen. Man kan ha en reservoar för avföring och en kontinent stomi för antingen avföring eller urin. Så ni ser – en djungel. Vill du som läser detta veta mer rekommenderar tanten 1177
Tanten har gått med i en grupp på ansiktsboken ”vi som har stomi” och där har tanten lärt sig massor. Bl.a. inser tanten att hennes lilla stump och påse är den ”enklaste” formen av stomi. Med det menar tanten att många, om inte de flesta, stomier kommer från olika cancersjukdomar som ger så många fler problem än vad tantens sjukdom gjorde och gör. Tanten har inga som helst problem med påsen utan tycker att det lilla stumpen inte är särskilt vacker kanske men helt klart ändamålsenlig.
Påsen sätts alltså ovan på plutten, som på tanten finns på höger sida av magen. Tanten är så tacksam för denna plutt – som tanten döpt till Putte – för tanten har fått ett nytt liv. Putte gör inte ont, inte påsen heller.
Tanten gillar verkligen hur många liksom gör en grej av detta – med skojiga påsar av allehanda slag och i förbundet ILCO – tarm, uro och stomiförbundet – har de givit ut en typ av kokbok med titeln:
Det tycker tanten är påhittigt och skojigt. På ett stomifodral som tanten hitta på nätet står det ”Oh Crap” å andra med blommor på.
Tanten är också tacksam för att stomiattiraljerna som behövs finns inom högkostnadsskyddet vilket gör att det inte kostar mer är 2850 kr/år. Tanten har förstått att det inte är billiga grejer som behövs.
Tanten har det bra och kan konstatera att det var många år sedan hon mådde så här bra.
Så positivt tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till..
2023 – års jul blir inte riktigt som andra jular, ingen knäck är kokt och inte heller kokades det någon lakritskola som är tantens specialitet. Ingen julmat från grunden – allt köpts färdigt på affären. Tanten tackar verkligen Coop och ICA för att de förser oss med vad vi behöver – och en del som vi inte behöver, men det är en annan historia.
Tanten inser nu att hon inte är 40, att nu när hon kommit lite upp i åren så kan allt hända.
Tanten har tidigare klagat på att hon varit för rund för sin längd men nu när hon gått ner runt tio kilo inser hon att hon blev jätterynkig istället så nu vill hon gå upp. Detta sagt under devisen att man aldrig blir nöjd. Tantens syster retades och sa att – ”Du pratade om att du vill gå ner i vikt men denna bantningskur var väl ändå lite överdrivet”. Tanten kan inte annat än hålla med.
Tanten och gubben kommer att fira dagen tillsammans med en av systrarna, hennes make och son. Det ska bli roligt att få träffa dem även om de andra kommer att vara saknade. Tanten tänker att det är ändå fint att det finns människor i sin närhet som tanten saknar. Inte alla har det.
Tanten och gubben ska i alla fall åka ner till tantens föräldrars grav och tända ett ljus. Tidigare har tanten varit ner tillsammans med fler ur syskonskaran och tänt ljus, druckit en glögg och skålat för ”absent friends” men det orkar vi inte riktigt med längre. Men ett ljus ska de få i alla fall.
Å med en önskan till er om en riktigt God Jul tar tanten en kopp kaffe till så här på den 4:e advent. Å jo, tanten drack kaffe i morse och det var gott! Små, men viktiga saker, att glädjas åt.
Å då menar inte tanten Jokkmokks Höstmarknad eftersom tanten inte var hemma utan befann sig en bit utanför Älvsbyn.
Tanten och den ena av tantens corgisar, Cascabel, var på en kurs i vallning. Alltså en kurs som skulle lära hund och matte att valla kor/får. Det som fascinerar tanten är att Cascabel vet hur man gör, trots att det inte kryllar av kor på tantens gård. Så om man ska vara ärlig – och det ska man – så var det tanten som var på kurs. Det var Cascabel och kursledaren Linda som visade hur det skulle gå till.
Rollen som matte var att få Cascabel att förstå vilket håll tanten ville att korna skulle gå. Kan låta himla enkelt men se, det är det inte. Tanten har tränat lite agility med sagda hund och tanten får alltid ovett av kamrater för att hon är otydlig och det var tanten även då det gällde vallande av kor.
Cascabel vallade även får och fick genomgå en test för att se om han hade anlag för vallning över lag och det hade han – massor. Å då blir tanten än mer fascinerad eftersom f¨år vallas på ett helt annat sätt än när man vallar nöt. Cascabel kunde även denna variant. Hur i hela friden vet han det? Det sitter i generna säger det som begriper men för tanten är det ändå svårt att förstå.
Både tant och hund var helt slut vid hemkomsten men glad över att de hade hyrt en liten husbil avSamelandsresor. Det var skönt eftersom vallandet höll på i dagarna tre så var det mysigt för både tant och hund att bara krypa in och lägga sig å vila.
