Om soffor kunde tala..

Tant Anna och tantens make har införskaffat en ny soffa. Tanten å maken bor i ett mycket litet hus vilket innebär att inköp av soffa är lite komplicerat eftersom soffan följaktligen också måste vara rätt liten.

Tanten har upptäckt att det inte är alldeles enkelt att hitta en liten soffa – de flesta är hur stora som helst och det verkar vara så att större delen av befolkningen bor i rätt stora bostäder – eller åtminstone har de ett rätt stort rum. Det har inte tanten.

Den första soffan tanten å tantens make ägde var en soffa tillverkad av tantens pappa Nisse som var en ganska händig man. Tanten lånade den till dess att tanten investerade i en grå hörnsoffa – men det var innan tantens make sågade hål i vardagsrumsgolvet – efter det var gjort blev den grå soffan ett minne blott, helt enkelt eftersom den blev för stor.

Tanten o tantens make började prata om det lilla husets soffhistoria och den är inte så lång eftersom dagens inköp är den tredje inköpta soffan i husets historia. Dock minns tanten och maken att i den första inköpta soffan,  gick tantens fars höft ur led, precis under ”grevinnan och betjänten” på nyårsaftonen. Tantens far kunde inte röra sig men eftersom höften var konstgjord så gjorde det inte ont varför fadern krävde att få se färdigt grevinnan å dricka upp sin whisky innan det ringdes efter ambulans. Så blev det också och det var inte alldeles enkelt för ambulanspersonalen att få ut fadern från det lilla huset, minns tanten.

Den andra soffan var precis alldeles lagom kort och vinröd. Den har levt med hundarna som befolkat tantens hem – det är faktiskt mest de som använt den. Förhoppningen nu är att tanten kommer att sitta i soffan och den är minsann så fiffig att både tant och hundar får plats.

Trevligt, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till!

Men varför…?

Tant Anna läser i husorganet en insändare som beklagar sig över kreationerna som vissa damer bar på nobelmiddagen. Tanten förundras över att någon faktiskt bemödat sig om att skriva till husorganet med följande text:

”Skärpning, vi vill se vackra kläder! Annars är nog myskläder nästa steg”

Men hallå, tänker tanten, hur ids man ens bry sig? Tanten tänker att det troligen stått ”högtidsdräkt” på inbjudan – vilket enligt vett o etikett betyder frack för herrar och lång klänning för damer. Sedan kan ju damerna variera det in absurdum om damerna känner för det, bara klänningen är lång.

Att lägga ner energi på att faktiskt skriva, och posta, ett inlägg till en dagstidning på detta tema övergår tantens horisont. Finns det verkligen inte bättre saker att lägga ner energi på – som typ klimatfrågan eller världssvälten?

Fast nu blev ju till och med tanten påverkad av denna klädirritation och det får ju erkännas att kanske även tanten borde irritera sig på viktigare saker.

Hur som helst så tittade tanten tillsamman med en kopp kaffe och förtjusning på följande inlägg från finska YLE:

 

I tanten bor en liten flicka…

Tant Anna har ganska nyligen varit på besök hos en tandhygienist. Tanten har genom åren haft problem med paradontit och har alltså tillbringat en del tid i stolen hos just tandhygienisten.

Tanten tänker att det är mycket underligt att varje gång hon varit hos hygienisten – eller för den delen hos tandläkaren – och fått veta att tanten minsann sköter sina tänder med den äran, då blir tanten plötsligt 8 år igen. Tanten blir nämligen alldeles till sig av glädje över berömmet och förväntar sig snudd på en liten belöning för sin idoghet med tandborsten.

Tanten undrar verkligen vad detta beror på? Varför reagerar tanten på detta vis – just hos tandläkaren/hygienisten? Tanten funderar på om det månne är fler som drabbas av denna märkliga känsla? Å varför just hos tandläkaren? Tanten tänker att om tanten får beröm i andra fall, som t.ex. i jobbet eller så – då blir tanten glad, men absolut inte på samma sätt.

Märkligt detta, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till..

Tanten mötte en annan tant..

Tant Anna har i veckan befunnit sig i den stora staden i söder, grått och trist är det som vanligt vid denna årstid men det finns ljuspunkter även i staden – ibland.

Tanten for till Svedmyra för att hälsa på svåger o svägerska och på vägen mötte hon en annan tant som ville ha assistans med att hitta en specifik damfrisering. Dessvärre hade ju denna tant inte den informationen vilket tanten informerade den andra tanten om. Tanten förklarade att tanten kom ifrån norra delen av riket och hade inte så bra koll vad gäller damfriseringar.

Men så trevligt, säger den andra tanten, själv kommer jag från Svanstein.

Den andra tanten berättade att hon flyttade till Stureby i början på 50-talen, följde efter sin syster och sökte anställning på sjukhuset. Där sade de till henne att hon var för ung för att jobba där, men hon svarade: – kanske det, men jag är stark! Hon skrattade och sa att hon fick jobbet. Hon berättade att hon tidigare, när föräldrarna levde, var norröver då och då men nu var föräldrahemmet sedan länge sålt och hon hade två barn boende i Stockholmsområdet. Hon berättade att hon hade trivts bra här i området i alla år och inte ångrat att hon flyttat, hon hade haft ett bra liv.

Tant Anna sa att det var är ju fantastiskt att den andra tanten behållit sin tornedalska dialekt genom åren. Hon svarade: – jo, det var som enklast så..

Tanten o tanten pratade en stund och tant Anna tänkte att det är så trevligt med dessa möten – bara man vågar öppna sig en smula.

Så tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.