Tanten har alltid tyckt att tantens gubbe har så vackra händer. Gubben har ingen som helst förståelse för detta men tanten envisas. Numera tycker tanten att de är ännu vackrare än när gubben var yngre, helt enkelt därför att det syns på händerna att gubben arbetat hårt i hela sitt liv. Att händerna har varit med på den långa resan som gubben gjort. Händerna har varit med om både det ena och det andra. Gubben o gubbens händer var till sjöss i många år och där arbetades det hårt vilket syns. Gubben jobbade som vaktmästare på ett hotell och en av händerna slutade på operationsbordet efter att gubben slagit många hål i vägg med hjälp av en skruvmejsel och högerhanden.
Gubbens händer är krokiga, sneda o vinda och vackra.
Egentligen, tänker tanten, så kan det vara händerna som visar historien om en människa. Tantens egna händer är som barnrumpor, har aldrig slitit speciellt hårt, annat än vid ett tangentbord och under en period vid en morsenyckel. Inget betungande för en hand i alla fall, kan tanten konstatera.
Tanten menar inte att tantens händer aldrig har arbetat, för de har de, men inte med hårt fysiskt arbete som påverkat utseendet på hennes händer. Så tantens händer berättar ingen speciell historia, men tantens rynkor i ansiktet kan göra det.
Så tänker tanten å tar en kopp kaffe till.