Tant Anna har i många år varit med i en förening som handlar om att ha kul med sin/sina hundar. Från början var det helt enkelt därför att tanten inte hade någon som helst koll på vad det innebär att ha hund och att tanten helt enkelt behövde lära sig hundetikett.
Det är inte alldeles enkelt att driva en förening eftersom det är byråkratiskt som tusan. Tantens förening är medlem i en större förening som i sin tur kräver en del byråkrati samt att största delen av medlemsavgiften går dit – det gör också att t.ex. en kurs för en som inte är medlem kan bli ganska kostsam då det oftast är ett krav om medlemskap för att få delta.
Egentligen, tänker tanten, är det lika byråkratiskt att driva en förening som att driva ett mindre företag. Bokföring ska skötas enligt konstens alla regler – och nu menar inte tanten att det inte behövs – men skatteverkets regler gör att det inte är alldeles enkelt och att det inte bara handlar om kredit och debet. Protokoll ska skrivas på ett visst sätt och enligt huvudföreningen ska möten ske på vissa bestämda sätt.
Tant Anna tänker att det fanns en tid när en förening verkligen behövdes men idag med alla de möjligheter som teknik och sociala medier ger så börjar tanten tvivla. Om tanten vill träna med sin hund å ha en kompis så kan ju tanten lägga ut det önskemålet på Facebook, Twitter, Instagram eller på Snapchat. Möjligheterna är ju oändliga.
För, tänker tanten, tant Anna är med i föreningen för att träna med hund – INTE för att ägna tid åt styrelsejobb. Eftersom tantens förening är så pass liten så innebär det att det finns få aktiva och det gör att insatsen som måste göras för att hålla föreningen vid liv inte motsvarar det som medlemmen vill ha ut av föreningen.
Så deppigt tänker tanten och tar en kopp kaffe till.