Men varför…?

Tant Anna läser i husorganet en insändare som beklagar sig över kreationerna som vissa damer bar på nobelmiddagen. Tanten förundras över att någon faktiskt bemödat sig om att skriva till husorganet med följande text:

”Skärpning, vi vill se vackra kläder! Annars är nog myskläder nästa steg”

Men hallå, tänker tanten, hur ids man ens bry sig? Tanten tänker att det troligen stått ”högtidsdräkt” på inbjudan – vilket enligt vett o etikett betyder frack för herrar och lång klänning för damer. Sedan kan ju damerna variera det in absurdum om damerna känner för det, bara klänningen är lång.

Att lägga ner energi på att faktiskt skriva, och posta, ett inlägg till en dagstidning på detta tema övergår tantens horisont. Finns det verkligen inte bättre saker att lägga ner energi på – som typ klimatfrågan eller världssvälten?

Fast nu blev ju till och med tanten påverkad av denna klädirritation och det får ju erkännas att kanske även tanten borde irritera sig på viktigare saker.

Hur som helst så tittade tanten tillsamman med en kopp kaffe och förtjusning på följande inlägg från finska YLE:

 

I tanten bor en liten flicka…

Tant Anna har ganska nyligen varit på besök hos en tandhygienist. Tanten har genom åren haft problem med paradontit och har alltså tillbringat en del tid i stolen hos just tandhygienisten.

Tanten tänker att det är mycket underligt att varje gång hon varit hos hygienisten – eller för den delen hos tandläkaren – och fått veta att tanten minsann sköter sina tänder med den äran, då blir tanten plötsligt 8 år igen. Tanten blir nämligen alldeles till sig av glädje över berömmet och förväntar sig snudd på en liten belöning för sin idoghet med tandborsten.

Tanten undrar verkligen vad detta beror på? Varför reagerar tanten på detta vis – just hos tandläkaren/hygienisten? Tanten funderar på om det månne är fler som drabbas av denna märkliga känsla? Å varför just hos tandläkaren? Tanten tänker att om tanten får beröm i andra fall, som t.ex. i jobbet eller så – då blir tanten glad, men absolut inte på samma sätt.

Märkligt detta, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till..

Ta strid mot etablissemanget?

Bild: Max Gustafson

Tant Anna har haft anledning att fundera på hur ordet etablissemanget används av olika företrädare för politiska partier.

Tanten har läst i husorganet och sett på nyheterna på TV om olika partiers företrädare som säger sig vilja: ”ta strid mot etablissemanget” vilket naturligtvis verkar betyda olika saker för olika företrädare. Den centerpartiske ordföranden i Kiruna menar (i husorganet 13 november) den nuvarande kommunledningen, medan ordföranden för partiet längst till höger verkar mena både nuvarande regering samt all press/media (utom den de kontrollerar själv naturligtvis).

Tanten tänker att klart man som politiskt parti vill vinna valet, och om man då gör det – då blir man, per definition, också etablissemanget. Å då blir ju frågan – fortsätter man då slå mot etablissemanget som är en själv, eller tycker man då att etablissemanget är helt ok? Den centerpartistiske företrädaren i Kiruna säger också; Jag har inte gått med i centerpartiet för partiets skull. Det är för Kirunas skull. Märkligt, tänker tanten, då har väljarna ingen aning om vad han egentligen tycker om allt från t.ex finansiering av välfärd till frågan om allmännyttan. Då använder han partiet för egen vinnings skull – till att ”ta strid mot etablissemanget” som centerpartiet ju är en del av och har varit sedan länge.

Ytterst förvirrande, tänker tanten, men tänker att det finns ett annat, lite större, exempel – Trumpnissen i det stora landet i väst – han tog, precis som centerpartisten i Kiruna, ”strid mot etablissemanget” innan valet och han verkar fortsätta på samma väg. Han är inte heller med i republikanska partiet för att han gillar deras politik, han är med för egen vinnings skull. Trumpnissen håller kampanjmöten fortfarande trots att han vunnit och verkar kämpa mot det mesta som han ju faktiskt är satt att styra och har möjlighet att förändra.

Tanten tänker att om tanken att krossa etablissemanget blir det som kommer i första hand, så blir det svårt att hinna med att faktiskt förändra så man kan åstadkomma något av det man utlovat.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

 

Tanten mötte en annan tant..

Tant Anna har i veckan befunnit sig i den stora staden i söder, grått och trist är det som vanligt vid denna årstid men det finns ljuspunkter även i staden – ibland.

Tanten for till Svedmyra för att hälsa på svåger o svägerska och på vägen mötte hon en annan tant som ville ha assistans med att hitta en specifik damfrisering. Dessvärre hade ju denna tant inte den informationen vilket tanten informerade den andra tanten om. Tanten förklarade att tanten kom ifrån norra delen av riket och hade inte så bra koll vad gäller damfriseringar.

Men så trevligt, säger den andra tanten, själv kommer jag från Svanstein.

Den andra tanten berättade att hon flyttade till Stureby i början på 50-talen, följde efter sin syster och sökte anställning på sjukhuset. Där sade de till henne att hon var för ung för att jobba där, men hon svarade: – kanske det, men jag är stark! Hon skrattade och sa att hon fick jobbet. Hon berättade att hon tidigare, när föräldrarna levde, var norröver då och då men nu var föräldrahemmet sedan länge sålt och hon hade två barn boende i Stockholmsområdet. Hon berättade att hon hade trivts bra här i området i alla år och inte ångrat att hon flyttat, hon hade haft ett bra liv.

Tant Anna sa att det var är ju fantastiskt att den andra tanten behållit sin tornedalska dialekt genom åren. Hon svarade: – jo, det var som enklast så..

Tanten o tanten pratade en stund och tant Anna tänkte att det är så trevligt med dessa möten – bara man vågar öppna sig en smula.

Så tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

 

 

Befolkningsbrist.

(Bild från SCB)

Tant Anna har varit och fortbildat sig. Å kommit till insikt om att vi lider av allvarlig befolkningsbrist. Visserligen visste nog tanten det redan innan, men det blev så tydligt denna gång.

Tanten har fått veta att år 2010 slutade den arbetsföra delen av befolkningen följa den behovsrelaterade delen. Alltså de som arbetar och försörjer de som inte arbetar, som t.ex. barn och gamla.

Tanten har fått veta att genom åren har det varit ungefär i proportionen 100st försörjare (ungefärlig ålder 20-65 år) till 70st försörjda (barn och gamla) men 2034 räknar man med proportionen 100 till 90.

Tanten tänker att någon gång måste det ju vända igen, och tanten har fått veta att runt år 2040 räknar man med en vändning. Den delen av Sverige som tanten bebor kommer fläckvis att få det riktigt besvärligt under tiden, typ 100 som ska försörja 120.

Å då, tänker tanten, är det ju ännu märkligare att det finns personer som inte tycker det är ok att människor kommer till oss någon annanstans ifrån. Vi borde alla göra vågen för att de vill komma till just oss eftersom det är med hjälp av dem som vi kan klara av framtiden!

Så slutsatsen blir alltså, tänker tanten, att när det gäller försörjningsgraden så var det bättre förr. Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.