Tant Anna funderar på begreppet landsbygd. Tanten väljer att inte kalla det glesbygd eftersom det då låter som om ingen bor där tanten bor.
Så tanten tänker landsbygd och i tantens hemkommun finns en centralort – som per definition är landsbygd – men byarna runt sagda centralort är upprörda eftersom det upplevs som om orten tar/får allt. I centralorten tycker man att länets självpåtagna huvudstad tar/får allt. I denna stad tycker man att grannlänets huvudstad gör det samma och alla på landsbygden tycker att rikets huvudstad och dess två kompisar tar/får allt.
Katten på råttan, råttan på repet.
Tanten tänker att det som beslutas i huvudstaden får konsekvenser hela vägen ner.
Tanten har haft anledning att fundera över detta, då hon lyssnade på Sören Häggroth som har skrivit en rapport om förutsättningarna för en hållbar och bärkraftig kommunstruktur, han menar att om man som stat anser att landsbygdskommuner ska klara samma uppdrag som de urbana dito – så måste man också betala för det.
Men, tänker tanten, om man då inte vill betala? Vad händer då? Staten har ju tvingat folk att flytta tidigare – kanske man gör det igen? Om man gör livsmöjligheterna så dåliga som möjligt kanske folk flyttar ”frivilligt”?
Kanske, tänker tanten, tycker man redan att man betalar så det räcker – men det håller inte tanten med om. Samma uppdrag som ligger på stora kommuner förväntas tantens lilla kommun klara, med attans så mycket mindre resurser. Tanten har träffat personer från ett annat lag än tantens som absolut menar att om marknaden inte grejar att lösa problemet – då är inte problemet värt att lösa. Phu, tänker tanten, den där marknaden verkar mest bry sig om sitt eget välbefinnande och inte om tantens och hennes grannar.
Så tänker tanten, å tar en kopp kaffe till.