En unken kvinnosyn anno 2020!

Tant Anna läste om en herr Boxare som varit och förlustat sig på det mest osympatiska sätt. Tanten har också sett en intervju med sagda boxare som tog plats för ca 5 år sedan då herrn ifråga ansåg att anledningen till att ett fåtal (sic) män tog livet av kvinnor var att de inte hade varken arbete eller framtidstro samt att de bodde i förorterna.

Tanten undrar vilken verklighet herr Boxaren levde i då och lever i idag?

För, tänker tanten, om det är helt sant det som boxaren menar så undrar tanten – hur kommer det sig att kvinnor som är arbetslösa och saknar framtidstro inte ger sig ut på samma sätt och slår ihjäl män?

Å hur kommer det sig, tänker tanten fortsättningsvis, att det bevisligen också händer i familjer med en helt annan social status? Eftersom det faktiskt gör det!

Sedan anser tanten att det verkligen inte är riktigt sunt att Boxaren verkar tycka att det är helt ok att fylla ”sitt tomma hål i själen” med tjänster som ges av en person i klart underläge. Sitt tomma hål, vart de nu än kan sitta, kan han förslagsvis fylla i sitt eget kök med ett mål mat eller med ett besök hos en psykolog som kan hjälpa honom med vad han nu behöver hjälp med. För något behöver han hjälp med, det framstår helt klart. Kanske mest med att förstå vad metoo-rörelsen handlar om..

Tanten tänker att herr Boxaren måste ha fått en hel del slag mot huvudet under sin karriär i ringen eftersom hans möjligheter att tänka i flera led verkar ha försvunnit.

Tanten tänker också att eftersom han nu får betala rätt dyrt för sitt osympatiska handlande så borde han ändå någonstans förstå att hans agerande inte är okej – oavsett vilket hål han har. Med dyrt menade tanten inte det han de facto betalade, utan det som han nu får betala när många fler än tanten väljer bort pastan med herr Boxarens namn på.

Förövrigt tänker tanten att hans underliga försvar om att det var första gången inte är trovärdigt och med detta i huvudet tänker tanten att hon verkligen behöver en kopp kaffe till!

En liten kärleksförklaring.

Tant Anna är född och uppvuxen i Jokkmokk. Tanten bodde borta i ett tiotal år men flyttade tillbaka 1987, tror hon. Att tanten skulle flytta tillbaka – det var helt självklart eftersom Jokkmokk, i tantens huvud, liksom var världens mitt.

Tanten har förstått att en del ”storstadsbor” inte tycker om den sociala kontroll som finns på mindre orter men för tanten är det själva grejen. Tanten minns en annan tant som bodde i samma by som sa att den dagen människorna i samhället inte pratar om tanten då är de fullständigt likgiltig för tanten. Det skulle vara sorgligt, tänker tanten, om det var så illa. Så då tar tanten gärna det onda med det goda. Att människor ändå tycker att tanten är så pass intressant att det är värt att lägga några ord om henne.

Sedan finns det så mycket annat, tänker tanten. En blomsteraffär som precis vet vad tanten gillar för blommor och som dessutom är begravningsbyrå så den affären vet vad den avlidne gillade för blommor när det är dags. Ett apotek där tanten är så pass känd att det inte gör något att tanten glömt legitimationen hemma. En bank som vet vem som vill låna pengar så det går ganska raskt – förutsatt naturligtvis, att den som vill låna är pålitlig. Ett samhälle där den som hittar en förvirrad tant genast vet vart tanten hör hemma. Det sista gällde inte denna tant utan en helt annan tant. Inte än i alla fall, men någon dag kan det vara tanten som behöver hjälpen. Kort sagt, ett samhälle som bryr sig om varandra – på gott och ont. Mest gott!

När tanten var aktiv inom politiken så tyckte tanten om att människor pratade med henne på affären och jämförde det med en partikamrat som bodde i en större stad och där ingen människa visste vem hen var.

Men visst, det finns sidor som inte är så positiva. Tanten tänker på att tanten och hennes medmänniskor ibland verkar bo på en plats som regering, statliga bolag- och myndigheter fullständigt verkar ha glömt bort.

Ändå. tänker tanten, och tar en kopp kaffe till – det är smällar man får ta för att få bo på en plats med så hög trivselfaktor som just tantens plats har.

Klippkort på nyheter?

Tant Anna och hennes gubbe prenumererar på två dagstidningar. Den ena helt digitalt och den andra får de som papperstidning under helgen. Helt enkelt för att tanten gillar korsord och INTE gillar att lösa dem digitalt. Tanten finns också ute på sociala medier och får tips om intressanta artiklar som finns på andra tidningar än de tanten o gubben har i sitt hushåll. Å ofta är dessa artiklar låsta.

Det tycker tanten är helt ok, och har full förståelse för att god journalistik kostar pengar men tanten är heller inte gjord av pengar och kan inte prenumerera på alla tidningar. Så tanten har tänkt till och har ett förslag:

Om tanten går in på exempelvis SvD, efter tips från vän på facebook eller twitter, SvD är en tidning som tanten inte tänker prenumerera på men som ändå ibland har bra inlägg. Å artikeln är låst. Då skulle tanten gärna investera i ett typ ”klippkort” som skulle göra att tanten fick öppna kanske fem nyheter eller varför inte välja mellan 5 – 10 eller 15. Till en kostnad som inte är 199 kr/månad.

Det borde vara möjligt att ordna rent tekniskt tänker tanten, om ”klippkortet” baseras på en mailadress och en inloggning.

Så uppfinningsrikt tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

”Om marknaden inte kan lösa problemet, då är det inte värt att lösa”

”Om marknaden inte kan lösa problemet, då är det inte värt att lösa” Tant Anna är fascinerad av den meningen. Den sas av en glad moderat från Stockholmstrakten i samband med ett möte som tanten bevistade. Tanten hickade till och tänkte ojdå! Om det vore så enkelt så borde alla politiker bara luta sig tillbaka och vänta på lösningen. Fantastiskt, tänker tanten, då kommer hela viruseländet att lösa sig – eller kanske inte.

Det kanske inte är värt att lösas? I alla fall inte om man ska ta den glade moderatens ord på allvar. Men, tänker tanten, det kanske inte var sånt han menade utan bara sånt som handlade om kostnader för just hans del av världen eftersom frågan som diskuterades var om landsbygden alls skulle få överleva.

På grund av ovanstående blir tanten ännu mer förundrad under den kris som vi nu befinner oss i. Vilka är det som hojtat mest om samhällets ansvar nu? Intressant nog, moderaterna. Å det är inte vilket ansvar som helst, utan samhällets ansvar för företagen. Tanten kan också tycka att det är viktigt med samhällets hjälp till företagen men om meningen ska tolkas hårt så kan inte de företag som moderaterna nu vill ha samhällets hjälp att rädda vara värda att räddas för ”Om marknaden inte kan lösa problemet, då är det inte värt att lösa”

Tanten tycker också det är intressant att den forne kristdemokraten nu menar att det var ett tokigt beslut att apoteken privatiserades igen. Häpp – marknaden klarade INTE att lösa problemet med lagerhållning! Det är bevisat nu, men kanske det heller inte var värt att lösa?

Just apoteken ligger tanten särskilt varmt om hjärtat eftersom hon är född i ett. Ja, inte så faktiskt som det låter utan född på BB men bosatt ovanpå apoteket under större delen av sin uppväxt. Tanten var med när man förstatligade apoteken förra gången och minns att tantens pappa och mamma som båda var (privata) apotekare tyckte det var bra. Tanten minns också att pappan var en sådan apotekare som ibland var iväg och inspekterade MOB-förråd.

Tanten läste på sociala medier någon som tyckte att apoteket (det statliga som finns kvar) ändå kunde ha ansvar för mobiliseringslager men det tycker inte tanten. Tanten menar att om apoteket ska ha ansvar för mob-förråd, för att finnas på landsbygden då ska statliga apotek även ha monopol på de ställen där apoteket kan göra vinst helt enkelt därför att då kan apoteket använda det man vinner på karusellen till det man förlorar på gungorna. Blir billigare för skattebetalarna menar tanten.

Så konstruktivt tänker tanten så här på påskaftonen, när hon tar en kopp kaffe till.

Oro eller hysteri?

Tant Anna fick frågan av en av sina läsare om hon inte skulle skriva om viruset som håller på att lamslå vårt avlånga land. Nej, svarade tanten, det tänker hon inte. Det är så otroligt många andra som gör det. Både de som begriper bättre och, tyvärr, även de som INTE begriper bättre. Tanten hör till dem som inte begriper bättre – alltså skriver hon inte heller. Däremot försöker tanten vara källkritisk inför allt som skrivs och hon tvättar ofta händerna.

Tanten har även kollat lite på krisinformation.se som tanten ändå har större förtroende för än glada gossar på facebook som ibland verkar vara experter utbildade på ”livets hårda skola” – förövrigt samma skola som tanten tror att trumpnissen på andra sidan vattnet fått sin utbildning från.

Men nu var det inte riktigt det som tanten tänkte skriva om utan ett fenomen som tanten inte riktigt sett i Sverige tidigare – hur en högst rimlig och normal oro utvecklas till fullständig hysteri.

Enligt folkhälsomyndigheten, 1177 och andra ställen där man kan fråga om symptomen står det:

De symtom som rapporterats är framförallt feber och hosta. Även andningspåverkan, halsont, huvudvärk, muskel- och ledvärk är vanliga symtom. De flesta får lindriga besvär som går över av sig själv med egenvård i hemmet. En del blir allvarligt sjuka med exempelvis andningssvårigheter och lunginflammation.”

Varför hamstrar då folk toalettpapper? Om det var dysenteri eller malaria eller liknande hade tanten förstått det eftersom dessa sjukdomar orsakar diarréer men den symptomen hittar tanten inte ovan. Är det någon desinformation som gjort detta? Å varför sker det i många olika länder? Att man, som stadsbo, samlar på sig konserver, pasta å ris å en lagom mängd toapapper – det begriper tanten eftersom man kan bli satt i karantän och det förenklar om man då inte behöver gå ut och handla och även för riskgrupperna är det bra, de ska inte röra sig på platser där de riskerar att bli smittade. Å då behövs naturligtvis även toalettpapper men inte i sådana mängder och det är heller inte det viktigaste eftersom människor i Sverige oftast har toalettstolen i närheten av en dusch.

Tanten skriver stadsbor – men inte illa ment – utan helt enkelt därför att tanten och hennes gelikar på landsbygden ofta har frysen full med allehanda ätbart och kanske inte har ett lika stort behov av konserver.

Så, frågan kvarstår – när och varför förvandlas rimlig och klok oro till hysteri och varför gör den det?

Det är vad tanten funderar på när hon tar en kopp kaffe till.