Hur tänkte de nu..

I Jokkmokk finns en konstnär, eller det finns flera, men just den tanten tänker på är speciell. Han jobbar på gatukontoret och han ställer till det för Jokkmokksborna.

Det började med en orange gorilla – eller egentligen inte, konstnären och hans kollega gör fantastiska grejer i Jokkmokk som förgyller Jokkmokk på alla sätt och vis. Det tanten tänker idag hänger dock delvis ihop med gorillan. Gorillan skapade nämligen glädje, irritation och allmänna funderingar hos Jokkmokksborna.

Första gången den sågs var den orange – skapade lite rabalder och anmäldes till slöseriombudsmannen som dock inte alls gick på anmälarens sida. Ett år var den blå och stod mitt i sjön Talvatis och sommaren 2022 var den målad i Ukrainas färger och stod mitt i rondellen. Tyvärr blev den nog påkörd då så den kanske faktiskt är död. Hoppas inte det utan tanten vill gärna se den igen sommaren 2023.

Det tanten vill komma till är att flera av sakerna som produceras lämnar en fundering hos tanten o många andra i Jokkmokk. Ett år fanns det i rondellen ett stort G. å inget annat. En väldans snack uppstod. Fast egentligen kanske det bara var så att de hittade den bokstaven och en punkt.

I vinter fanns denna hare – alldeles ensam i rondellen – senare blev det en älg och god jul.

Det som tanten funderar på nu är haren som blir jagad av räven vid Storgatan (bortplockad nu för att snön ska röjas inför marknaden) .

Om ni tittar noga så är haren markerad med någon form av tejp. Vilket den inte var från början.

Tanten gick förbi ett par gånger och upplevde att tejpen kom dit etappvis och eftersom de som ställer upp dessa grejer verkar gilla att förvirra invånarna så började ju tanten fundera.

Varför fick den tejpen etappvis?
Var det någon slags nedräkning till Jokkmokks marknad?
Eller kanske en indikation på våren (Ja, även norr om polcirkeln börjar det ljusna) då haren byter färg på pälsen ELLER – hemska tanke – hade den bara gått sönder??

Så förvirrat tänker tanten så här på söndagen så hon tar en kopp kaffe till.

Hujja, så små en del är!

Nu ska tanten göra något oförlåtligt. Tanten ska skriva om folks utseende och då särskilt moderaternas representanters utseende, specifikt en del av de manliga.

De är så små o taniga, tycker tanten, och det har en del varit även historiskt som typ Anders Björck (fast han var inte tanig) som var försvarsminister för längesedan. Han var och hälsade på hos tantens dåvarande (hemliga) jobb och faktum är att tanten såg honom aldrig i gruppen av folket runt om honom.

I dagens regering finns en jätteliten partiledare – han Ulf, en liten Tintin i form av Tobias Billström och en liten försvarsminister som heter Pål Jonsson. Om Pål hade varit läkare så hade han varit en läkare som när han kommer in till patienten så säger patienten: – vi väntar till doktorn kommer… (vilket tantens systerdotter råkat ut för några gånger)

Han Ulf med sina nedåtsluttande axlar skulle tanten inte köpa en bil av och lilla Tintin kommer undan med de mest fascinerande lögner, troligen bara för att han ser ut som han gör.

Å apropå lögner så har Alex Schulman skrivit ett tänkvärt inlägg på Dagens Nyheter som tyvärr är låst MEN där han börjar så här:
”Förr var ljugandet någonting skamligt i politiken. Den minister som ljög fick skämmas och var ibland tvungen att avgå. I dag är lögnen en naturlig del av kommunikationen.”
Tanten håller med – å tänker att något har hänt med att lögnerna numera är ganska lätta att upptäcka, så när de blir påkomna säger de bara ooops, å går vidare i livet. Tanten tänker att ju lättare det blivit att belägga lögnerna ju mindre verkar de ha betydelse för politikerns framtid.

OM Tintin varit utrikesminister för länge sedan och ljugit som han faktiskt ljög om flaggviftandet så hade han fått avgå. Men nu rycker han och hans partikamrater bara på axlarna och fortsätter på den inslagna vägen.

Fast det ska erkännas, små politiker fanns även i tidigare regeringar. En som tanten lyssnade på, eller rättare sagt inte lyssnade på, eftersom tanten blev helt fixerad vid att han förtvivlat stod på tå för att vi skulle se honom över talarstolen.

Så sura, å elaka, tankar tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Avtackning…

Fy, vilket otrevligt ord, tänkte tant Anna, när frågan kom på tal. Tanten har aldrig gillat att bli avtackad – det känns trist – har alltid tanten tänkt. MEN tanten blev avtackad igår och det var ju faktiskt himla trevligt om än lite sorgesamt. Tanten tänkte att hon ska nog vara himla glad över att det var just både skojigt och ledsamt eftersom det torde betyda att tanten har trivts så bra med både jobb och arbetskamrater.

Tanten fick en jättefin present och den visar på att tantens arbetskamrater har lärt känna tanten väl eftersom presenten speglar hur tanten gärna skulle tillbringa sin pensionärstid…fast skulle tanten göra det så finns risken att det nog slutar illa. För se här hur tantens kommande dagar ska se ut om tantens arbetskamrater får bestämma.

Morgon, tanten kliver upp, duschar och smorslar så hon är ren o luktar gott inför dagens dagsverke

Tanten äter nog frukost, för det ska man och sedan är hon redo för dagen och sysselsätter sig kanske med något men så fort hon får en chans letar hon reda på en god och uppbygglig bok. Hon öppnar presenten med lakritstryfflar.

Hon placerar dessa på soffbordet och hämtar sedan ett glas för att kunna servera sig lite bubbel.

Sedan tar hon den helt fantastiska pläden

brer den över sig och frossar sedan i bok, bubbel och lakrits och där blir hon..

Så ni ser – tanten hamnar rätt in i fördärvet och kommer aldrig att resa sig igen. Åtminstone inte innan bubbel o lakrits tagit slut.

Skämt åsido, tanten blev verkligen glad över omtanken, den fina kvällen och presenten. Tanten inser verkligen hur förunnat hon haft det på sin arbetsplats med fantastiska arbetskamrater o chef o dessutom ett himla roligt jobb. Stort tack, säger tanten!

Å med det kryper tanten under pläden i soffan och tar ett glas bubbel till…

Tanten tänkte en tanke, å fick en idé.

Eftersom tanten skrivit en del om gruvan, och i förlängningen även om hur en fattig norrbottnisk inlandskommun ska överleva så har tant Annas tankar fortsatt i dessa banor. Å tack vare Po:s eminenta artikel så har tanten tänkt lite andra tankar än de hon brukar tänka. Alltså – för att använda en riktig klyscha – tanten har tänkt ”outside the box”.

Tantens hemkommun har en hel del skyddade områden, å om man tänker på att tantens kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans, så blir det stora ytor. I kommunen finns ett antal nationalparker och naturreservat.
4 nationalparker och 72 naturreservat för att vara exakt. (Siffrorna hämtade från Länsstyrelsen Norrbottens hemsida).

Tanten är mycket glad åt både parker och naturreservat men faktum kvarstår – de ger inte så mycket skatteintäkter till kommunen. En del pengar kommer naturligtvis från renskötseln som finns i områdena samt från besöksnäringen. Å inte att förglömma att förvaltningen av världsarvet Laponia ligger i tantens kommun. Dessa skatteintäkter räcker dock tyvärr inte så tanten fick en idé.

Eftersom det är staten som har bestämt hur mycket som ska skyddas och som också har satt upp hur mycket som ska skyddas framåt i tiden så vore det inte mer än rätt att staten betalar kommunalskatt för detta. Om man skulle tänka sig att staten får betala – säg 20.000kr/år – för varje kvadratkilometer.
Tja, bara på två av nationalparkerna skulle kommunen kvittera ut 80 miljoner kronor. Tanten orkar inte räkna ut kvadratkilometerna på reservaten men helt klart skulle det bli mycket pengar. Dessa pengar kan man då använda till den service som invånarna behöver och som besökare tycks ta för givna.

Men, säger då vän av ordning, UTJÄMNINGSSYSTEMET! Då svarar tanten att de pengar som kommunen får från utjämningssystemet kommer inte upp i de summor som vi pratar om här. Utjämningssystemet och statsbidrag ger ca 112 miljoner. Vad som är vad går inte att utläsa av Ekonomifaktas sida men tanten räknad dock med att en del av statsbidragen även betalas ut till rika kommuner så de borde rimligtvis även fortsätta till tantens kommun. Räkna bort utjämningssystemet så går tantens kommun ändå med vinst.

Naturligtvis skulle även andra kommuner med naturreservat få ersättningen, men tanten tror att de reservat som finns i t.ex. Stockholms kommun inte kan vara så kostsamma eftersom de är så små.

Förutom detta tycker ju tanten att för saker som kommunen bistår med till fromma för hela landet, som t.ex. naturskyddade områden eller vattenkraften, borde kommunen få ersättning för.

Med dessa udda tankar tar tanten en kopp kaffe till.

Fortsättningen på gruverierna. del 1 (2)

Anledningen till att Tant Anna nu valt att komma igen på den gruversamma arenan, efter att ha varit hyfsat tyst sedan hon slutade med politiken, är en artikel i Dagens Nyheter som är skriven av Po Tidholm och som liksom fick igång tanten igen!

Tanten länkar till artikeln – trots att den nu är låst – men någon prenumerant kanske har missat den och tanten kommer att citera en del från den i detta inlägg.

Som tanten redan skrivit så har tantens närområde redan varit i den situation som området är i nu. Kommunen har alltså ”been there – done that” när det gäller vattenkraften och Po beskriver faktiskt tantens barndom när han skriver ”Det var säkert en härlig tid. Kapitalet flödade och arbetstillfällena var många. Problemet är att vi vet vad som följde när vattenkraften var utbyggd, industrin rationaliserats och gruvorna var etablerade. När norra Sverige förvandlades från förlovat framtidsland till politiskt övergivet ödeland”
Så var det, tänker tanten, och tanten har också resonerat med många politiker av olika valörer om det verkligen är nödvändigt att vi gör allting igen. Det finns säkert bra anledningar till att man totar ihop alla människor på samma plats, läs Sthlm, Gbg och Malmö, men inte om man ska vara mänsklig. Vilket tanten tycker man ska vara.

Tanten fick av en journalist en gång veta att hon var ”löjligt lokalpatriotisk” och det berättar tanten med stolthet eftersom tanten är helt på det klara med att det är såna tanter som tanten som nu måste börja ryta i för att få en förändring.
Det kan INTE vara den fattiga inlandskommunens helt egna ansvar att medborgarna ska kunna leva ett gott liv. Det kan INTE vara den fattiga inlandskommunens helt egna uppgift att bl.a se till att ortsborna ska få bra och adekvat vård för att slippa flytta när man blir allvarligt sjuk. Eller att, som det moderata regionrådet sa ” se till att företagsklimatet blir bättre på orten så det startar privata tandläkare”.

Po har ett flertal förslag som han vill att den nya (gamla) regeringen ska ta till sig, intressant tycker tanten. Särskilt med tanke på att tanten suttit med i två parlamentariska utredningar som kommit med förslag som egentligen inga gått vidare. Återkommer till dem .Tanten hoppas i alla fall att de beslutande åtminstone läser DN och att de förstår vad de läser.

Han – Po alltså – gör också en spännande analys av hur Norrland behandlats genom åren och den bilden stämmer med tantens: ”Det går i Norrlands fall, att tala om kolonialism. Jag tyckte länge att begreppet kändes överdrivet, att det borde reserveras för svårare förhållanden och relationer mellan Europa/USA och länder i Afrika. Men koloniseringen av Norrland är förvisso ett historiskt faktum. När kyrkan etablerade sig vid älvmynningarna under medeltiden var det för att ta upp skatt, och när Gustav Vasa framåt 1500-talet i ett penndrag – ”allt det som är öde tillhör gud och kronan” – lade under sig hela Norrland var det också för att kunna beskatta landsändans glest utspridda invånare.”
Problemet var ju bara att det var inte öde, inte då och inte nu eftersom tanten och andra löjliga lokalpatrioter inte har, eller hade, vett att förstå tillväxtens finesser så pass att tanten och andra flyttar. Sen undrar ju tanten – som den agnostiker hon är – vad gud egentligen skulle med allt till, men det är en annan fråga.

Tanten är ju en röd tant, det vet de som känner henne så tanten tycker det är sorgligt att läsa att inte ens LO tyckte tantens landsända var nåt att kämpa för då Rudolf Meidner, också enligt Po:s artikel, 1961 sa: ”Trots vad våra vänner från Norrland sagt och kommer att säga, måste jag vidhålla att en inte så ringa del av glesbygdsproblemen kommer att lösas genom genom avflyttning. Tryggheten måste trots allt på längre sikt ligga i att många av dessa människor vandrar söderut, till platser där förutsättningarna för industrin är större”

Herrejesses, tänker tanten, man blir ju mörkrädd! Vad innebar den meningen egentligen? Vilka slavarbetare hade Meidner tänkt skulle lyfta ut malmen, elen och skogen för att skicka till de utflyttade Norrlänningarna i söder?
Tanten är djupt tacksam för alla som orkade stå emot så att tanten har fått lov att bo kvar och inte blivit en av dessa människor som längtat hem genom livet. Precis som Euskefaurat beskriver nedan. Tanten tar en kopp kaffe till under tiden hon grubblar på fortsättningen och hon lovar återkomma i ärendet inom kort! Särskilt om de förslag som både Po och utredningarna lagt.