Tant Anna har med intresse följt måndagens politiska spel och blir alltmer fascinerad över den brist på hyfs som Madam Lööf, Majoren, de två marionetterna och Svetsaren har.
Samtidigt tänker tanten att de kan inte ha så många vänner om de behandlar vänner som de behöver så som de behandlar den röde rackaren.
Men tanten blir ännu mer förbryllad över att de dessutom blir förvånad över att herr Röd inte var intresserad att spela deras spel enär han å hans kamrater inte var tillfrågade om de kunde acceptera att bli utestängda.
Tanten har räknat på mandaten och för att Madam Lööf, Majoren, de två marionetterna och Svetsaren ska kunna leka ihop så måste de ha stöd av herr Röds 28 röster eller åtminstone att herr Röd å hans kamrater inte röstar emot Svetsaren å hans kompisar. Att då faktiskt offentligt säga att herr Röd ska hållas utanför allt gör ju inte att den röde blir gladare – eller mer positivt inställd till de fyras gäng.
Tanten tänker också att de två marionetterna säger att det inte går att ändra i överenskommelsen med de andra tre, det var onekligen klumpigt. Att skriva ett avtal med fyra utan att kolla om det var ok för den femte, vars röster man behövde tycker tanten var rätt obegåvat. Eller också, tänker tanten, trodde de att herr Röd gillade Svetsaren så pass mycket att han inte skulle vara elak och tycka nånting annat än vad Svetsaren tyckte. Å det var ju dumt tänkt, tänker tanten.
Äsch då, tänker säkert Svetsaren, jag som så gärna vill bestämma, nu får jag försöka maskera denna miss!
Men i förlängningen, tänker tanten, kanske det är så att Madam Lööf och Majoren tänker att om de lyckas ropa ”vargen kommer” så trovärdigt om herr Röd så att människor tror på det, då skulle det kunna göra det lättare för dem att liera sig med mannen med de sluttande axlarna och Näbbgäddan som gärna vill samverka med farbror Brun.
Tja, den som lever får se, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till!
