Tant Annas gubbe har fått nya hörapparater. Tidigare hade han bara i ett öra, nu har han i båda. Han hör så osedvanligt bra nu att det rent är lite jobbigt för tanten. Dels för att gubben säger åt tanten att inte vara så högljudd men också därför att tanten nu tror att även hon behöver hörapparater. Det – i sin tur – beror på att gubben sänkt sin egen ”pratvolym” rätt drastiskt eftersom han nu hör sig själv mer än han gjorde tidigare.
Det är simpla bekymmer, tänker tanten, eftersom hörapparat ändå är en mycket bra sak när man hör dåligt. Radion i hushållet är inte på så högt längre och inte heller TV:n behöver ha så hög volym. Sedan är dessa nya så tekniskt avancerad att gubben kan ändra volymen på apparaterna i telefonen. Å inte nog med det – när han pratar i telefonen kan han få ljudet i hörapparaterna. Tanten, som gillar teknik, är imponerad.
Tanten läste en insändare i hushållets husorgan som gladde henne och som tyvärr inte går att dela men där en 91-årig man skriver, apropå hemtjänstens alla positiva sidor: ”Utöver besök har jag dessutom larm, förhöjning av huvudändan i sängen, rollator med små hjul för inomhusbruk och en med större hjul för utomhusbruk, kodad förvaring av nyckel till huset. Allt det här kontrollerar hemtjänsten förutom att de städar varannan onsdag, byter sänglinne vid behov, kör tvättmaskinen och hänger tvätten samma dag.”
Å det går ju bara att instämma i. Trots alla larmrapporter som kommer, och som säkerligen stämmer, så skriver mannen: ”Jag vill trycka på att vi som förunnas få något så fint som hemtjänst själva måste vara positiva och inte ständigt söka fel i verksamheten. Det finns ingenting som fungerar bra till hundra procent men med lite god vilja kan det mesta lösas.”
Tanten tänker att det är klart man ska tala om när något är fel, men att det också är viktigt att tala om när saker är bra. Särskilt för att alla behöver höra när saker är bra å inte bara när saker är dåligt.
Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.