För ett tag sedan var tanten på en begravning. Tanten tycker det är mycket sånt nu men denna begravning var lite speciell.
Tantens familj hade förmånen att tillbringa många somrar till fjälls, i Sáluhávrre i Padjelanta / Badjelánnda. Där blev familjen varmt omhändertagna av familjerna Åstot, Tuolja och Kielatis. Även familjen Vannar fanns med på ett hörn.
Tanten fick åka upp med familjen Åstot och tillbringade långa tider med dem, även om tanten bodde i familjens egen kåta. Tanten och tantens familj lärde sig mycket om villkoren för familjerna och att de även orkade dra med tanten o tantens systrar på kalvmärkningar och fiske var beundransvärt. Tanten minns speciellt att farbror Petter ofta var missnöjd med tantens förmåga att ro, missnöjet var helt korrekt men innan sommaren var slut hade hon fått hyfsat häng på det.
Tanten minns också hur vi barn/ungdomar spelade krocket i en uppförsbacke, å det är lika svårt upp som ner. Å hur vi var med när tant Ibba bakade glödkakor – det godaste brödet som finns.
Bertil Kielatis, som begravdes förra veckan, var under många år ordförande för Sirges Sameby och när tanten var kommunstyrelsens ordförande hade han och tanten en del ”drabbningar” – sätter ordet inom ”” eftersom det inte var så allvarligt som det låter. Fördelen med Bertil var att eftersom han känt tanten sedan hon var liten så var det lätt att kommunicera. Tanten minns särskilt en gång när tanten till slut sa att vi kan väl bara enas om att vi är oense? Nejdu, sa Bertil, här sitter vi till dess vi är överens om tagen – och så blev det.
Nu är så många av dessa minnesvärda personer borta och tanten känner att barndomen försvinner med dem. Minnena finns kvar och det är tanten mycket tacksam över och tanten tänker också att hon var privilegierad som fick ha en del av sin uppväxt med dessa fantastiska människor.
Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.