Ibland blir tanten ledsen..

Å nu har hon blivit det eftersom ett par personer meddelat att de flyttar från vår fina kommun. Tanten har en tendens att se det som ett personligt misslyckande när personer lämnar kommunen för att fortsätta sina liv någon annanstans.

Tanten gjorde ju detsamma när hon var ung, så egentligen har hon ingen som helst talan men ändå blir hon småaktig och snudd på grinig. Alla andra säger till personerna att – oj, så trist , men lycka till i ert fortsatta liv.

Det gör ju även tanten – men det beror på att hon är väluppfostrad å inte på att hon faktiskt menar det.. Hon vill hojta – hoppas det går åt helsicke så ni kommer tillbaka!!!! Så småaktig är tanten.

Egentligen är det så att tanten blir uppriktigt ledsen och kommer att sakna personerna som tanten tycker ger så mycket till samhället. Samt att tanten börjar fundera på vad hon, å alla andra, hade kunnat göra för att människorna skulle vilja stanna.

För det är viktigt, tänker tanten, hur vi möter de som kommer. Tanten vet med sig att hon inte är världsbäst på bemötande eftersom hon fläckvis är rätt asocial men hoppas att hon försöker så gott hon kan i alla fall.

Det är också viktigt att saker som man behöver finns på plats, som fungerande sjukvård, skola o.s.v. Å just sjukvården är ett bekymmer som inte bara drabbar tantens kommun utan även många andra landsbygdskommuner. Att det finns affärer för det man behöver (och det finns det i tantens kommun – men kanske inte så många affärer för det man INTE behöver..). Att livet kan levas gott och hyfsat enkelt. Det tycker tanten att livet är här, men det kan onekligen bero på tantens ålder.

Så ledsamt tänker tanten och tar en kopp kaffet till.

Tanten har begått en gärning av grov oaktsamhet..

Å det har kostat tanten 15000 kronor!

Vad har tanten gjort, tänker ni naturligtvis. Jo, tanten har kört på ett rådjur i våras. Tanten hade inte klart för sig att om man kör på ett rådjur så måste man ringa polisen och markera platsen omedelbart. Tanten hade säkert gjort det om rådjuret hade levt men det lilla rådjuret var stendött så det hamnade i diket och tanten körde vidare hemåt.

Dagen efter så frågade tantens gubbe om hon ringt polisen och det hade ju inte tanten gjort så hon gjorde det på morgonen. Tanten fick veta att det räknades som ”smitning” och tanten fick klart för sig att hon inte skött sig. Lite senare ringde en eftersöksjägare och tanten förklarade vart det lilla rådjuret låg och jägaren lovade ringa om han INTE hittade det. Eftersom han inte gjorde det tog tanten för givet att kidet hittats.

För någon vecka sedan ringde en annan polis och höll förhör och tanten erkände brottet och medgav att hon felat.

I fredags kom så brevet med strafföreläggandet. Böter på 14.000 kronor och 1000 kronor till brottsofferfonden.

Tanten får erkänna att hon blev lite chockad av summan men faktiskt mest av att det stod: ”Du begick gärningen av grov oaktsamhet”

Tanten tyckte inte riktigt det eftersom hon absolut inte menat att köra på djuret, att det kollades att djuret var dött och att hon faktiskt ringde när hon fick klart för sig att det skulle göras.

Hon reagerade också på att 1000 kronor skulle gå till brottsofferfonden, hade känts mer vettigt om pengen gått till viltvårdsfonden eftersom det ju var ett vilt som blev drabbat. Fast hon inser ju att rådjuret nog ägdes av staten – alltså ska staten också ha ersättningen…eller nå´’t.

Så lite surt, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till..

Turistskatt..?

När tanten var ute och reste sist så fick hon betala en liten lokal skatt för de nätter hon befann sig på den grekiska ön. Tanten tyckte det var helt ok, de har haft det i några år nu och tanten tänker att tanten sliter på gator, använder avlopp och vatten så hon har inga problem med att betala den lilla penningen.

Nu har diskussionen även uppstått i Sverige och som boende i en kommun med väldigt många gästnätter per capita så tycker tanten idén är god. Tanten är glad åt alla turister som vill komma till vår fina kommun. De bidrar med mycket men de kostar också. Tanten tänker att de riktigt stora turistorterna måste ha ännu större kostnader. Därför blev tanten lite lätt irriterad på rikets finansminister som, på frågan om hur man kan hjälpa kommunerna, sa att det var inte nödvändigt utan kommunerna får ju hotta upp sig lite, att hålla rent och snyggt och fint. Att det handlar om prioriteringar och att kommunerna behöver informera turisterna om hur vi i Sverigehanterar våra skogar och närområde…å när, undrar tanten, blev just det sista kommunernas ansvar.

WTF – tänker tanten vidare. Människan har ju ingen koll överhuvudtaget. En kommun som t.ex består av många sommarstugor kan bli skyldig att tillse att sommargästen får hemtjänst etc, för det får kommunen en liten kostnadstäckning men som inte täcker kostnaden som en glest befolkad kommun faktiskt har. Eller tar någon som helst hänsyn till att en glest befolkad kommuns invånare också behöver ha semester så bara det att bemanna hemtjänsten blir ett kapitel för sig.

Tanten vill vara tydlig med att hon verkligen tycker det är trevligt med turisterna på sommaren, när det blir köer lite överallt och hon möter människor som hon inte känner igen. Men tanten tänker också att de säkert kan lämna en liten extra peng till omvårdnaden av kommunen som vi bor i så den är lika fin nästa gång turisten kommer på besök.

Så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Barndomsminne..

Tanten har inte skrivit på ett tag, vilket kan förklaras med tantens irritation över regionens beteende avseende Jokkmokks Hälsocentral som tanten skrivit om tidigare.

Men det har ändå hänt andra saker, å en del har gjort tanten riktigt glad.

När tanten var barn fanns det en skål i hemmet som var gjord av Gösta Andersson. En skål som tanten var helt fascinerad av. Gjord i trä, tunn som ett asplöv. Man kunde nästan se rätt igenom skålväggarna. Så ofantligt vacker. Tanten har funderat genom åren vart denna skål tagit vägen. Om någon av systrarna kanske har den? Tanten har inte frågat men skålen har liksom funnits i tantens huvud och poppat upp i tankarna med jämna mellanrum.

Gösta finns inte längre så tanten närde inget hopp om att nånsin få se maken till skål igen. Men outgrundliga äro herrens vägar. Plötsligt sålde M en skål – gjord av Gösta. Tanten högg som en kobra å hade sådan tur att hon var först så M meddelade att skålen var tantens. Tanten blev jätteglad. Snusade (för inte nog med att skålen är vacker – den doftar gott också) och kände på skålen Nu står skålen på byrån och tanten blir glad varje gång hon ser den.

Mindre glad visade det sig att Göstas son Roland var, eftersom han har försökt få tag på sin pappas träkonst under flera år. Roland är en snäll person så han gratulerade tanten till köpet å tanten lovade att Roland skulle få ärva skålen. Nu är ju tanten o Roland ganska jämgamla så om inte han finns när tanten trillar av pinn får hans dotter ta den. Men tanten tänker njuta av skålen i resten av sitt liv.

Å med skålen inom synhåll tar tanten en kopp kaffe till.

Natten till igår var det strömavbrott..

Tanten var till Gällivare på torsdagen för ett besök hos veterinären.. På vägen hem så såg hon en hel drös med rymdfarkoster – fast på vägen. Tanten insåg rätt snabbt att det naturligtvis var amerikanarna och deras fordon. Tog i alla fall lång tid för tanten att åka sista biten hem då de tog upp allt utrymme på vägen. Deras fordon ser verkligen skräckinjagande ut. Tanten gillar dem inte.

Så när tanten vaknade på natten av att strömmen gick ett flertal gånger så började tanten fundera. Ni vet – what if??

Att NATO nu finns i tantens kommun, det kanske var de som slog av strömmen för övningens skull? Eller någon hyfsat nära granne som inte gillar att NATO åker omkring här i vår kommun. Tanten tänker att tantens kommun torde vara intressant för nån elak en eftersom det finns en hel drös med vattenkraftverk i vår kommun.

Tanten låg och funderade på detta under tiden som Vattenfalls app blinkade till att nu var strömmen på, nu var den av och sedan på igen o.s.v

Tanten å gubben bor så till att alla konvojer som har gått efter vägarna nu har de kunnat se genom fönstret och det är verkligen inte lite grejer som fraktas. Tanten tycker inte om att tanten nu är med i en förening som skrämmer skiten ur henne utan att överhuvudtaget blivit tillfrågad. En god vän (fast inte på samma politiska sida som tanten) gillar NATO helskarpt och menar att det är en ”försvarsallians” och det kan det säkert kallas men nog blev Sverige klart mer hotfull nu när vi är med än när vi inte var det.

Sen tänker tanten att det avtal som ingåtts inte verkar så positivt, i alla fall inte om man får tro Jan Guillou, vilket tanten gör. Han brukar vara påläst. Tanten undrar vad som händer med det stora skjutfältet som finns i tantens kommun. Kommer avtalen med Samebyarna att gälla även fortsättningsvis? Tanten hoppas verkligen det.

Å med dessa bistra tankar tar tanten en kopp kaffe till och går ut i solen som äntligen syns!