Tant Anna har fått anledning att fundera på när man vet att man är tant – och tanten har kommit på att det märks väldigt tydligt eftersom personer som funnits genom livet försvinner. Det behöver inte vara personer som står, eller stått, tanten nära utan det kan vara personer som ändå bidragit till att tantens liv blev som det blev.
Naturligtvis tantens egna föräldrar som när de försvann gjorde att tanten liksom är näst på tur. Också människor långt ifrån tanten som Hans Alfredsson, som tanten på nåt vis trodde var en person som skulle finnas för evigt.
Nu senast i raden en i tantens omgivning, Sixten Eriksson, som inte tillhörde samma gäng som tanten men som tanten respekterade och tyckte mycket om.
Tanten tänker på sin gamla faster, som inte heller finns längre, men som en kall vinter berättade att hon ringt till ICA i Vilhelmina för att få hjälp med att få hem matvaror. Den unga damen på ICA var inte så pigg på det utan menade att faster kanske hade någon vän som kunde hjälpa till å handla åt henne, varpå gamla faster sa: – ”Nu är det så att jag är så gammal att jag har inte så många vänner kvar..”
Tanten minns att gamla faster inte var så sentimental om det men att hon faktiskt sa några gånger att nackdelen med att bli mycket gammal var just att hon blev mer ensam.
Å så ledsamt är det nog, tänker tanten. och tar en kopp kaffe till.