Å nu har hon blivit det eftersom ett par personer meddelat att de flyttar från vår fina kommun. Tanten har en tendens att se det som ett personligt misslyckande när personer lämnar kommunen för att fortsätta sina liv någon annanstans.
Tanten gjorde ju detsamma när hon var ung, så egentligen har hon ingen som helst talan men ändå blir hon småaktig och snudd på grinig. Alla andra säger till personerna att – oj, så trist , men lycka till i ert fortsatta liv.
Det gör ju även tanten – men det beror på att hon är väluppfostrad å inte på att hon faktiskt menar det.. Hon vill hojta – hoppas det går åt helsicke så ni kommer tillbaka!!!! Så småaktig är tanten.
Egentligen är det så att tanten blir uppriktigt ledsen och kommer att sakna personerna som tanten tycker ger så mycket till samhället. Samt att tanten börjar fundera på vad hon, å alla andra, hade kunnat göra för att människorna skulle vilja stanna.
För det är viktigt, tänker tanten, hur vi möter de som kommer. Tanten vet med sig att hon inte är världsbäst på bemötande eftersom hon fläckvis är rätt asocial men hoppas att hon försöker så gott hon kan i alla fall.
Det är också viktigt att saker som man behöver finns på plats, som fungerande sjukvård, skola o.s.v. Å just sjukvården är ett bekymmer som inte bara drabbar tantens kommun utan även många andra landsbygdskommuner. Att det finns affärer för det man behöver (och det finns det i tantens kommun – men kanske inte så många affärer för det man INTE behöver..). Att livet kan levas gott och hyfsat enkelt. Det tycker tanten att livet är här, men det kan onekligen bero på tantens ålder.
Så ledsamt tänker tanten och tar en kopp kaffet till.
