Kategori: Frågande tankar

Det var då ett attans tjat…

Eftersom tanten bor där hon bor så går inte allt att inhandla på plats, tanten kämpar på för att hitta det hon behöver men ibland tar hon till internätet för sin shopping. Fungerar ypperligt, tycker tanten, men tanten blir oerhört irriterad av de sms som kommer efter leverans av varan.

Jaha, vad tycker då tanten – tja, tanten är ju nöjd då varan anlänt till tanten. Så det är ju helt okej, men hur ska det vara för att tanten ska tycka det är toppen? Levereras varan med sång och musik? Om tanten ska tycka det är toppen bara för att varan kom fram, vad betyder då okej? Att tanten fick hämta varan på närmaste utlämningsställe eller att posten meddelat att varan finns att hämta i Gällivare – tio mil bort – för det har faktiskt hänt om än inte tanten.

Den här från apoteket tyckte dock tanten tog priset, god gärning?

Orden ”god gärning” tycker tanten tillhör en helt annan kategori än att berätta om vad man tycker om apoteket.
(Å ja, tanten vet att vi har ett apotek på plats, men tanten visste också att just det tanten sökte inte fanns i det lokala apotekets sortiment – så lämna det..)

Tanten blir irriterad och lämnar faktiskt inga omdömen alls förutsatt att tanten fått det hon betalat för.

Tanten tänker att det blivit helt galet med alla omdömen företag förväntar sig att man ska lämn, även om tanten kan ha viss förståelse för att företagarna vill synas och kunna visa att de minsann är ena hejare på det de gör.

Nå tanten kommer fortfarande inte att lämna omdömen, så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Ologiskt, tänker tanten.

Tanten läste i en tidning om en sköterska som har valt att arbeta på ett inhyrningsföretag snarare än att ha en fast anställning på en region eller kommun. Sköterskans argument för det är helt begripliga. Bättre lön, bättre arbetstider och upplevelsen om att vara uppskattad på ett bättre sätt.

Tanten funderar då – om sköterska där har en högre lön än om hen jobbat på regionen – då måste ju regionen betala massor mer för att ha hen inhyrd? Tanten tänker att det är ju helt ologiskt. Om regionen måste betala massor för den inhyrda sköterskan eller doktorn varför då inte helt enkelt betala mer i lön till de som vill arbeta fast?

Tanten tänker att det är helt obegripligt varför man inte höjer lönen för de som vill vara i organisationen. Tanten tänker vidare att om lönen är bättre så stannar fler inom organisationen vilket då rimligtvis borde ge en bättre arbetsmiljö. Det borde också vara så att om regionerna/kommunerna ser till att ha miljöer som folk vill arbeta i så försvinner bemanningsföretagen av sig själv.

Eller, tänker tanten, det kanske inte är så enkelt? För om det vore så enkelt borde man väl redan löst det, eller?

Så, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Hur tänkte de nu..

I Jokkmokk finns en konstnär, eller det finns flera, men just den tanten tänker på är speciell. Han jobbar på gatukontoret och han ställer till det för Jokkmokksborna.

Det började med en orange gorilla – eller egentligen inte, konstnären och hans kollega gör fantastiska grejer i Jokkmokk som förgyller Jokkmokk på alla sätt och vis. Det tanten tänker idag hänger dock delvis ihop med gorillan. Gorillan skapade nämligen glädje, irritation och allmänna funderingar hos Jokkmokksborna.

Första gången den sågs var den orange – skapade lite rabalder och anmäldes till slöseriombudsmannen som dock inte alls gick på anmälarens sida. Ett år var den blå och stod mitt i sjön Talvatis och sommaren 2022 var den målad i Ukrainas färger och stod mitt i rondellen. Tyvärr blev den nog påkörd då så den kanske faktiskt är död. Hoppas inte det utan tanten vill gärna se den igen sommaren 2023.

Det tanten vill komma till är att flera av sakerna som produceras lämnar en fundering hos tanten o många andra i Jokkmokk. Ett år fanns det i rondellen ett stort G. å inget annat. En väldans snack uppstod. Fast egentligen kanske det bara var så att de hittade den bokstaven och en punkt.

I vinter fanns denna hare – alldeles ensam i rondellen – senare blev det en älg och god jul.

Det som tanten funderar på nu är haren som blir jagad av räven vid Storgatan (bortplockad nu för att snön ska röjas inför marknaden) .

Om ni tittar noga så är haren markerad med någon form av tejp. Vilket den inte var från början.

Tanten gick förbi ett par gånger och upplevde att tejpen kom dit etappvis och eftersom de som ställer upp dessa grejer verkar gilla att förvirra invånarna så började ju tanten fundera.

Varför fick den tejpen etappvis?
Var det någon slags nedräkning till Jokkmokks marknad?
Eller kanske en indikation på våren (Ja, även norr om polcirkeln börjar det ljusna) då haren byter färg på pälsen ELLER – hemska tanke – hade den bara gått sönder??

Så förvirrat tänker tanten så här på söndagen så hon tar en kopp kaffe till.

Ukraina.

Tant Anna hade förmånen att få besöka Kiev när hon satt i styrelsen för
SKL International. Ett starkt minne är när tanten var med på en middag tillsammans med likasinnade lokalbor och en av dem säger, apropå Ryssland, att: – ”Om ni märker att Ryssland vill rädda er från något, passa er!” Tanten har, de senaste dagarna, tänkt mycket på den middagen och vad som berättades om relationerna mellan Ukraina och Ryssland. Det mannen sa visade sig vara helt korrekt, tanten har läst på många ställen att mannen som älskar stora bord just hävdar att han ska ”rädda” Ukraina från en fara ingen annan ser.

Tanten är lite fascinerad över mannen med de stora borden. Varför är han så fixerad vid att sitta vid såna gigantiska bord?

Tanten tänker – elakt – att ”stort bord – liten s-n-p” kanske stämmer..eller kanske till och med stort bord – litet förstånd…Nej, obegåvad är han nog inte, men farlig!

Sedan funderar tanten på hur en konversation kan fungera, hojtas det? Används en springpojke? Vid det ena bordet har de i alla fall mikrofoner som kanske används för att kunna göra sig hörd.

Nä, nog fattar tanten att det handlar om att visa sig stor o betydelsefull, troligen också för att ingjuta lite rädsla. Å rädd, det blir tanten. Inte för borden men väl för den makt som mannen som styr bordsplaceringen har. Vad kommer framtiden att ha med sig? Kommer detta vansinne att sprida sig? Frågorna som tanten har är många och oroliga. Så sorgligt tänker tanten när hon tar en kopp kaffe till.

Tanten tänkte en tanke, å fick en idé.

Eftersom tanten skrivit en del om gruvan, och i förlängningen även om hur en fattig norrbottnisk inlandskommun ska överleva så har tant Annas tankar fortsatt i dessa banor. Å tack vare Po:s eminenta artikel så har tanten tänkt lite andra tankar än de hon brukar tänka. Alltså – för att använda en riktig klyscha – tanten har tänkt ”outside the box”.

Tantens hemkommun har en hel del skyddade områden, å om man tänker på att tantens kommun är lika stor som Skåne, Blekinge och Halland tillsammans, så blir det stora ytor. I kommunen finns ett antal nationalparker och naturreservat.
4 nationalparker och 72 naturreservat för att vara exakt. (Siffrorna hämtade från Länsstyrelsen Norrbottens hemsida).

Tanten är mycket glad åt både parker och naturreservat men faktum kvarstår – de ger inte så mycket skatteintäkter till kommunen. En del pengar kommer naturligtvis från renskötseln som finns i områdena samt från besöksnäringen. Å inte att förglömma att förvaltningen av världsarvet Laponia ligger i tantens kommun. Dessa skatteintäkter räcker dock tyvärr inte så tanten fick en idé.

Eftersom det är staten som har bestämt hur mycket som ska skyddas och som också har satt upp hur mycket som ska skyddas framåt i tiden så vore det inte mer än rätt att staten betalar kommunalskatt för detta. Om man skulle tänka sig att staten får betala – säg 20.000kr/år – för varje kvadratkilometer.
Tja, bara på två av nationalparkerna skulle kommunen kvittera ut 80 miljoner kronor. Tanten orkar inte räkna ut kvadratkilometerna på reservaten men helt klart skulle det bli mycket pengar. Dessa pengar kan man då använda till den service som invånarna behöver och som besökare tycks ta för givna.

Men, säger då vän av ordning, UTJÄMNINGSSYSTEMET! Då svarar tanten att de pengar som kommunen får från utjämningssystemet kommer inte upp i de summor som vi pratar om här. Utjämningssystemet och statsbidrag ger ca 112 miljoner. Vad som är vad går inte att utläsa av Ekonomifaktas sida men tanten räknad dock med att en del av statsbidragen även betalas ut till rika kommuner så de borde rimligtvis även fortsätta till tantens kommun. Räkna bort utjämningssystemet så går tantens kommun ändå med vinst.

Naturligtvis skulle även andra kommuner med naturreservat få ersättningen, men tanten tror att de reservat som finns i t.ex. Stockholms kommun inte kan vara så kostsamma eftersom de är så små.

Förutom detta tycker ju tanten att för saker som kommunen bistår med till fromma för hela landet, som t.ex. naturskyddade områden eller vattenkraften, borde kommunen få ersättning för.

Med dessa udda tankar tar tanten en kopp kaffe till.