Kyrkoval.

(Bild från artikel i husorganet)

Tant Anna är inte speciellt religiös men hon är med i Svenska kyrkan och har därför för första gången lämnat sin röst i årets kyrkoval.

Tant Anna har gjort det då det kändes viktigt att stötta den kyrka som är för förnyelse och ständig förändring!

För tanten tänker att vara emot ”förnyelse och ständig förändring” måste vara oerhört komplicerat. Från när slutar man med förändringen och förnyelsen? Är det från nu? Eller är basåret 1925? Eller kanske 1939 eller kanske rent av 2015, vilket skulle glädja tanten då Sverige tog emot många flyktingar det året. Vad är det i förändringarna som varit genom åren som man inte vill ha?

Tanten tänker att förändring inte står i motsats till traditioner och tänker på en sådan banal sak som julfirande. Åtminstone tantens eget julfirande har förnyats och förändrats genom åren, bl.a. har tantens föräldrar lämnat jordelivet och bara det är en förändring i sig. Förnyelsen har då bestått i att tantens familj har förändrat sitt julfirande till det bättre, tanten menar att det fortfarande handlar om traditioner. Alltså – även traditioner förändras!

Om någon är så emot förnyelse och förändring så starkt som det partiet som ofta pratar om det är, då undrar tanten, vad är man rädd för? Det obehagliga i att lära sig något nytt? Att gå framåt istället för bakåt?

Många frågor, inga svar – tänker tanten på valdagen, å tar en kopp kaffe till.

En kommentar till “Kyrkoval.”

  1. Jag tänker på andra grupperingar som genom historien har varit rabiata motståndare till förändring. På Swensbylijda så var familjen Ingelsson ”Bodellister” vilket i korthet innebar att man vägrade att erkänna den nya bibelöversättningen och gudstjänstordningen som kom under första halvan av 1800-talet. Nej, det var Satans irrläror, visste man. Det sanna gudsordet fanns i Karl XII:s bibel – inget annat gick för sig. Man hade egna gudstjänster utan präster, egna skolor och annat sådant för sig. Församlingen tynade bort i tysthet. Hembygdsföreningen har fått en del sångböcker och även det otroligt vackra ”läsarbordet”. Det är det enda resterna av denna övertygelse. Utveckling och förnyelse är svårt att stoppa och jag tänker att det är bättre att slå följe med den istället för att bekämpa den.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

3 × 4 =

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.