Tack för hjälpen.

Tanten tänkte först ha rubriken ”Thank Heaven for Little Girls” som Maurice Chevalier sjöng i någon film för länge sedan men tanten insåg att han nog inte sjöng om starka och självsäkra flickor så tanten ändrade sig.

Tanten är så tacksam för de fyra flickor som hjälpte tantens gubbe när han och hans permobil gjorde en saltomortal när han var ute och åkte med en av hundarna. Gubben voltade ordentligt men dessa tjejer ryckte genast in och lyfte upp både gubbe och permobil. Å att de dessutom gjorde det med en halvt galen Corgi som skällde runt omkring och tyckte allt var jättekul gör bara insatsen större.

Tanten tänker att det är nog den stora fördelen med att bo där tanten och gubben bor, människor i alla åldrar rycker in när det behövs. Tanten tänker också att det krossar alla fördomar som tanten och andra gamlingar kan ha gentemot den yngre delen av befolkningen.

Det är så härligt när fördomar kommer på skam!

Så tänker tanten, som fick hem en hyfsat hel gubbe tack vare dessa tjejer, när hon tar en kopp kaffe till.

Det här med storlek..

Tanten läser i Dagens Nyheter att Tullinge vill bryta sig ur kommunen Botkyrka och bli en egen kommun. å det tänker tanten att det kan finnas flera orsaker till men när hon läser artikeln så får hon klart för sig att enda anledningen som beskrivs är att ”Botkyrka är för stort”.

Tanten sätter kaffet i halsen och undrar vad sagesmannen menar. För stort i yta?? Botkyrka är, enligt Wikipedia, 222,27 kvadratkilometer stort. Det innebär att det skulle få plats ungefär 87 Botkyrka i tantens kommun. Botkyrka är alltså för stort??

I Botkyrka bor det ca 491 personer per km2 så tanten tänker att det kanske är antalet personer som är ”för stort”. Då blir det ändå fel eftersom tanten tänker att man då skulle skrivit ”för många”

I tantens kommun bor lite drygt 0,2 personer per km2 å ändå tycker folk söderut att tantens kommun ska slås ihop med någon annan. Om tantens kommun skulle slås ihop med t.ex. Arjeplog så skulle storleken på kommunen bli som 150 Botkyrka och DET, tänker tanten, skulle helt klart bli ”för stort”.

Tanten läser vidare och förstår att det egentligen inte alls har med storleken att göra utan snarare att Tullinge är en av Botkyrkas kommun mest välbärgade del så sanningen är väl troligen att man inte vill dela med sig till sina fattigare kommunmedborgare…

Så tänker tanten denna söndagsmorgonen å tar en kopp kaffe till.

Det var då ett attans tjat…

Eftersom tanten bor där hon bor så går inte allt att inhandla på plats, tanten kämpar på för att hitta det hon behöver men ibland tar hon till internätet för sin shopping. Fungerar ypperligt, tycker tanten, men tanten blir oerhört irriterad av de sms som kommer efter leverans av varan.

Jaha, vad tycker då tanten – tja, tanten är ju nöjd då varan anlänt till tanten. Så det är ju helt okej, men hur ska det vara för att tanten ska tycka det är toppen? Levereras varan med sång och musik? Om tanten ska tycka det är toppen bara för att varan kom fram, vad betyder då okej? Att tanten fick hämta varan på närmaste utlämningsställe eller att posten meddelat att varan finns att hämta i Gällivare – tio mil bort – för det har faktiskt hänt om än inte tanten.

Den här från apoteket tyckte dock tanten tog priset, god gärning?

Orden ”god gärning” tycker tanten tillhör en helt annan kategori än att berätta om vad man tycker om apoteket.
(Å ja, tanten vet att vi har ett apotek på plats, men tanten visste också att just det tanten sökte inte fanns i det lokala apotekets sortiment – så lämna det..)

Tanten blir irriterad och lämnar faktiskt inga omdömen alls förutsatt att tanten fått det hon betalat för.

Tanten tänker att det blivit helt galet med alla omdömen företag förväntar sig att man ska lämn, även om tanten kan ha viss förståelse för att företagarna vill synas och kunna visa att de minsann är ena hejare på det de gör.

Nå tanten kommer fortfarande inte att lämna omdömen, så tänker tanten och tar en kopp kaffe till.

Ologiskt, tänker tanten.

Tanten läste i en tidning om en sköterska som har valt att arbeta på ett inhyrningsföretag snarare än att ha en fast anställning på en region eller kommun. Sköterskans argument för det är helt begripliga. Bättre lön, bättre arbetstider och upplevelsen om att vara uppskattad på ett bättre sätt.

Tanten funderar då – om sköterska där har en högre lön än om hen jobbat på regionen – då måste ju regionen betala massor mer för att ha hen inhyrd? Tanten tänker att det är ju helt ologiskt. Om regionen måste betala massor för den inhyrda sköterskan eller doktorn varför då inte helt enkelt betala mer i lön till de som vill arbeta fast?

Tanten tänker att det är helt obegripligt varför man inte höjer lönen för de som vill vara i organisationen. Tanten tänker vidare att om lönen är bättre så stannar fler inom organisationen vilket då rimligtvis borde ge en bättre arbetsmiljö. Det borde också vara så att om regionerna/kommunerna ser till att ha miljöer som folk vill arbeta i så försvinner bemanningsföretagen av sig själv.

Eller, tänker tanten, det kanske inte är så enkelt? För om det vore så enkelt borde man väl redan löst det, eller?

Så, tänker tanten, och tar en kopp kaffe till.

Hur tänkte de nu..

I Jokkmokk finns en konstnär, eller det finns flera, men just den tanten tänker på är speciell. Han jobbar på gatukontoret och han ställer till det för Jokkmokksborna.

Det började med en orange gorilla – eller egentligen inte, konstnären och hans kollega gör fantastiska grejer i Jokkmokk som förgyller Jokkmokk på alla sätt och vis. Det tanten tänker idag hänger dock delvis ihop med gorillan. Gorillan skapade nämligen glädje, irritation och allmänna funderingar hos Jokkmokksborna.

Första gången den sågs var den orange – skapade lite rabalder och anmäldes till slöseriombudsmannen som dock inte alls gick på anmälarens sida. Ett år var den blå och stod mitt i sjön Talvatis och sommaren 2022 var den målad i Ukrainas färger och stod mitt i rondellen. Tyvärr blev den nog påkörd då så den kanske faktiskt är död. Hoppas inte det utan tanten vill gärna se den igen sommaren 2023.

Det tanten vill komma till är att flera av sakerna som produceras lämnar en fundering hos tanten o många andra i Jokkmokk. Ett år fanns det i rondellen ett stort G. å inget annat. En väldans snack uppstod. Fast egentligen kanske det bara var så att de hittade den bokstaven och en punkt.

I vinter fanns denna hare – alldeles ensam i rondellen – senare blev det en älg och god jul.

Det som tanten funderar på nu är haren som blir jagad av räven vid Storgatan (bortplockad nu för att snön ska röjas inför marknaden) .

Om ni tittar noga så är haren markerad med någon form av tejp. Vilket den inte var från början.

Tanten gick förbi ett par gånger och upplevde att tejpen kom dit etappvis och eftersom de som ställer upp dessa grejer verkar gilla att förvirra invånarna så började ju tanten fundera.

Varför fick den tejpen etappvis?
Var det någon slags nedräkning till Jokkmokks marknad?
Eller kanske en indikation på våren (Ja, även norr om polcirkeln börjar det ljusna) då haren byter färg på pälsen ELLER – hemska tanke – hade den bara gått sönder??

Så förvirrat tänker tanten så här på söndagen så hon tar en kopp kaffe till.